Ateljébesök hos

Vanja Lindberg

När jag träffar Vanja Lindberg håller hon på att färdigställa ”The Assembly” som skall visas i hennes första separatutställning på galleri. Hennes verk
består av skulpturer som liknar dockskåp eller modeller av tidigare bostäder hon själv bott i samt foton ur de egenhändiga byggena. Det är ett detaljerat och omsorgs-fullt arbete, för att inte säga ombonat. Sittandes i hennes ateljé slår det mig att just den känslan är genomgående och jag vill veta mer inte bara om hennes skulpturala form utan också om bakgrunden till den.

Hur hittade du till den här formen, skulpturer som påminner om modeller av hus?
Det började med att jag hemma hos min mamma hittade en dokumentation av hennes barndomshem. När båda mina morföräldrar gått bort fotades allt av i deras hem, varje rum. Min pappa är fotograf och det var han som hade fotat. Det hela kändes så sorgligt, huset och familjen som levt där i alla år. Nu lever någon annan där och det märks inte vem som levt där tidigare. Jag började med att måla av alla foton, sedan byggde jag upp rummen och slutligen fotade jag i skulpturen. Då hade jag pappas foton som en förlaga och inspiration, sedan satte jag dem mot mina målningar och foton ur skulpturen.

Vad var skälet till att du började arbeta så?
Jag ville väl på något sätt göra det så att man kände att man kunde komma tillbaka dit.

Hur jobbade du vidare?
Det ledde till att jag började bygga efter mina egna minnen, sådant jag inte har några foton ifrån. Det kändes så småningom mer intressant. Det är minnen från mitt liv, både som vuxen och yngre. Jag är ju inte jättegammal!

"The room upstairs at Fältstigen" 2013 c-print, 50 x 60 cm Courtesy Galleri Anna Thulin

”The room upstairs at Fältstigen” 2013
c-print, 50 x 60 cm
Courtesy Galleri Anna Thulin

Behandlar du dina minnen kronologiskt?
Både och. Jag vill ju inte att det bara ska vara en massa barndomsminnen men det hela började med min mammas barndoms-hem så en viss kronologi finns ju där. I de senare verken är jag äldre.

Vad är det för typ av rum du bygger upp?
Mitt första egna rum som jag fick när vi flyttade, mitt tonårsrum, då var jag 15 år. Köket i en förortslägenhet. Min första lägenhet när jag flyttade hemifrån, den låg ovanför ett litet hus och det var jättekallt där. Det är miljöer jag har varit i mycket, det är vardagliga plaster.

Kan du utveckla.
Jag kan minnas tydligt hur viktigt det har varit för mig att ordna allt så fort jag flyttat, så att det blir mysigt och trevligt. Jag har många minnen av inget speciellt. Jag tror att det påverkar en mycket, även dem som inte minns som jag gör.

VL-studio2 

Dina skulpturer är väldigt detaljerade. Är det viktigt?
Ja, på sätt och vis är det ju det. Det börjar alltid med att jag gör en skiss innan jag börjar bygga. Jag kommer ihåg mer och mer under tiden som jag jobbar. Jag minns matbordet, soffan och hur det var möblerat. Sen minns jag mer och mer saker i rummet, vad som satt på väggarna, vilket porslin som fanns, den där mattan och det där överkastet. När jag väl kommer ihåg något kan jag inte strunta i det, det är väl därför som det blir så mycket detaljer. Sen finns det säkert ändå fler detaljer men allt jag minns måste vara med!

Varför är det vardagliga så intressant?
Jag tror att just det vardagliga formar ens identitet väldigt mycket. Ljuset och lukten i rummet man vaknat upp i under långa perioder, alla de här vardagliga sakerna tror jag påverkar en mest. Inte de där häftiga upplevelserna. Jag är nog ganska nostalgisk av mig, tänker gärna tillbaka och funderar på hur det var. Hur man tänkte då. Hur man gjorde då. Vardagen är ju ändå den största delen av mitt liv.

Är du sentimental?
Jag vet inte. Jag kanske inte skulle säga att jag är det, men vad någon annan skulle säga vet jag inte. Mer nostalgisk.

Handlar det om att bearbeta minnen?
Ja, så är det nog. Medan jag jobbar så tänker jag ju jätte mycket på de olika tiderna i de olika miljöerna. Minnet fungerar ju också så olika, vissa minnen börjar jag ifrågasätta och undra om de ens är sanna. Med syskon är det väldigt tydligt att man kan ha upplevt en situation väldigt olika, man undrar om man ens var på samma ställe vid samma tidpunkt. Det kan också börja kännas overkligt det man trodde var sant. Då är det en gardering att bygga upp det som jag minns det! Men att bygga upp ett minne ur ett känslomässigt läge, som ett bråk, det är en helt annan sak. Då tror jag man skulle få göra på ett annat sätt.

Det finns inga människor i dina miljöer. Hur tänker du kring det?
De saknar dramatik på det sättet. Jag har tänkt på det förut men de utgår ju från mig och jag är ju här. Det är ju som att skulpturerna plockats ut ur mitt huvud och det är ju redan väldigt personligt, det skulle bli så påtagligt personligt med människor i rummen. Det kanske är lättare att relatera till sitt tonårsrum, sin första lägenhet eller ett förortskök om det inte finns någon annan där. Jag vet inte riktigt om några människor har plats i de här skulpturerna.

VL-studio1

Är det ett sätt för dig att distansera dig på?
Ja, det är det kanske. Jag har inte tänkt på det på det sättet tidigare. Men det här är ju nästan som en dagbok även om det inte står hur mina dagar sett ut så handlar det ju om det.

Finns det något extra tydligt minne som du kan tänka dig att berätta om?
Det finns flera och de är nog hemliga. De speglar olika perioder i mitt liv, jag vet inte om det finns någon poäng med att berätta om dem.

För att folk ska kunna känna igen sig i dina miljöer och rum?
Jag vill skapa någon slags dramatik utan att presentera för mycket. Det är ju egentligen självporträtt alltihop men jag vill att andra ska kunna känna att det angår dem också. Ja, att de kan känna igen sig. Även om man är från en annan generation kanske man kan förstå.

Har du slutat måla?
Ja, men jag tänker fortfarande att jag är en målare. Nu har jag dessutom börjat inse att jag jobbar mycket som fotograf, mer än jag tidigare tänkt.

"The kitchen in Sätra" 2013 c-print, 320 x 270 cm Courtesy Galleri Anna Thulin

”The kitchen in Sätra” 2013
c-print, 320 x 270 cm
Courtesy Galleri Anna Thulin

Kan du berätta om dina foton.
Jag anstränger mig verkligen mycket med bilderna, ljussätter rummen och försöker få rätt känsla. Bilderna är viktiga, de gör det möjligt för mig att göra en tapet och då får jag tillbaka det där rummet.

Kommer du fortsätta jobba så här. Har du fler minnen att jobba med?
Ja, det har jag. Men så har jag börjat göra studiebilder av enskilda saker, som collage av alla dörrar eller mattor. Det kommer jag att fortsätta med. Dessutom får man ju nya minnen hela tiden, det är ju inte så att de tar slut!

Samtalet mellan Vanja Lindberg och Eleonora Ånhammar ägde rum i Stockholm den 28 oktober 2013

Text: Eleonora Ånhammar
Foto: Vanja Lindberg, Eleonora Ånhammar

Namn: Vanja Lindberg
Född: 1981 i Stockholm
Verksam: Stockholm, SE
Utbildning: Bachelor of Fine Arts 2011, Kungliga konsthögskolan i Stockholm
Aktuellt: separatutställningen ”The Assembly” på Galleri Anna Thulin i Stockholm, SE
www.vanjalindberg.se
This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.