Ateljébesök hos

Therese Parner

Jag möter Therese Parner på Kungliga konsthögskolan i Stockholm ett par dagar innan terminen startar, här ska hon i höst påbörja sin masterutbildning men än ekar korridorerna tomma och studenterna lyser med sin frånvaro. Det var hennes mustigt svarta och gipsvita skulpturer på examensutställningen innan sommaren som väckte min nyfikenhet på konstnärskapet. Nu vill jag fråga henne var hon hämtar inspiration och om hennes ämnesval.

Hur gick det till när du började skulptera?
I början byggde jag upp skulpturer av ready-mades, jag använde mig av färdiga objekt som jag satte ihop. Jag skulpterade inte med händerna då.

När började du skulptera med händerna?
Till min första utställning ville jag testa om jag kunde, då gjorde jag en stor rosa gris med en massa tuttar. Jag köpte grisfötter och tog någon kroppsdel från mig själv som jag gjöt av, sedan modellerade jag ihop det. Det är roligt att jobba i stor skala!

Hur går du till väga när du gör dina stora verk?
Jag jobbar nästan alltid i frigolit, bygger upp en stomme och fortsätter att jobba utifrån den. Det är inte så hållbart men det blir så tungt annars. Jag har testat att ta form, men det är ett jäkla jobb! Det är i och för sig roligt att kunna göra en upplaga.

Du gör små verk också.
Jag har börjat uppskatta det mindre formatet igen, även om jag tycker det är roligt att jobba stort. Mest givande är nog att variera lite ibland. Det är skönt när det inte alltid tar så lång tid och att det kommer ut något, det går ju snabbare att göra små saker.

TP-studio4

Hur ser din arbetsmetod ut?
Egentligen har jag nog fortsatt att använda mig av min ursprungliga metod, att ta vissa färdiga objekt för att bygga ihop dem. I början körde jag bara på, tog det som det kom men så fick jag kapa och lägga till mycket ett tag! Nu har jag börjat göra fler små skisser som modeller, arbeta lite mer uträknat helt enkelt. Det får fortfarande ta form allt eftersom. Det ger sig då, det ena ger det andra.

Kan du berätta om ditt kandidatexamens projekt?
Titeln på verket var ”Deconstructed and Stored” och min tanke var att visa monumentala verk som hade plockats ner och blivit bortglömda. Som all konst som bara hamnar på lager. Man har så stor respekt för konsten men det är ju bara saker. Saker som kan monteras ner, försvinna eller glömmas bort. Det var så befriande att efter månader av jobb ha sönder skulpturen som visades i delar! Samtidigt fanns alla frågor om vad som skulle hända sen, hur det kommer att gå och om man någonsin kommer bli sedd. Man kan känna sig så anonym här på skolan, som att man bara är en i mängden. De känslorna var utgångspunkten.

Presentationen kändes också som en viktig del.
Ja, till examensutställningen tänkte jag mycket på hur man kunde presentera skulpturerna. Jag byggde en stor hylla i plåt och en tung lastpall i trä. Det var väldigt roligt att bygga, det vill jag fortsätta med!

TP-studio3

Det finns ett obehag i dina skulpturer. Vad är det du vill förmedla?
Jag hämtar ofta inspiration i känslor och undrar hur känslan skulle ta form. När jag började på konsthögskolan gjorde jag en stor björn. Jag var här och jag kände mig så malplacerad! Det var ett självporträtt och jag ville visa hur jag kände mig i den här nya situationen. Jag vill nog visa på ett känslomässigt tillstånd speglat i en fysisk kropp i mina skulpturer. De starkaste känslorna finns i obehag, otrygghet eller liknande. När det inte känns riktigt bra.

Är inte positiva känslor lika intressanta eller starka?
Nej, visst är det konstigt! Man borde ju kunna hitta inspiration i det också men det är kanske för svårt att göra något intressant av det.
Jag vet inte hur det skulle se ut. Skaparglädjen kommer ur negativa tankar tror jag, som ett sätt att få ur sig saker och bearbeta dem. Jag är också duktig på att älta. Det kanske finns mer att göra med dem tankarna för att de hänger sig kvar. Samma behov finns inte när det är glada och positiva tankar. Då är ju allt bra! Det finns ingen poäng i att gräva ner sig i varför man är glad.

På väggen i Therese ateljé hänger en liten stringhylla och i den står plastdjuren prydligt på rad. Bland annat ett lejon, en giraff och en elefant står som representanter ur djurvärlden.

Du kombinerar människokroppen med delar från djur. Kan du berätta om det?
Jag plockar delar och testar mig fram. Människa. Djur. Hybrid. Jag tänker ofta på vad man skulle kunna göra i ett labb, vad man skulle kunna ta fram. Om man kunde välja egenskaper som i ett tv-spel,
för att maxa effekten och sätta ihop det ultimata. Men jakten efter perfektion kan också bli det omvända – ett misslyckat experiment. Det lyckade för någon kan vara det misslyckade för någon annan. Det handlar mycket om frågor som vem man är eller vem man vill vara. Man kanske inte ens skulle behöva ha en kropp, bara en super hjärna!

TP-studio2

En fascination för den fysiska kroppen och vad den betyder.
Ja, jag är fascinerad av kroppen. Jag tittar mycket på medicinska dokumentärer och gillar den organiska formen. Men det hänger också ihop med vad man har för bild av en person och hur den i sin tur uppfattar sig själv. Eller hur vi ser på saker och ting helt enkelt.

Det får mig att tänka på normer. Hur tänker du kring det?
Det är mer intressant med något utanför normen. Ett annat sätt att se ut på, ett annat sätt att leva på. Själv är jag ganska vanlig och lever ett vanligt liv, men det som är olikt mitt liv fascinerar mig. Någon som opererar om sig till katt eller lever tillsammans med en real doll, det sätter igång tankar hos mig. Sedan kan man ju vara utanför normen frivilligt eller ofrivilligt. Som exempelvis folk med missbildningar eller amputerade lemmar.

TP-studio1

Nu fortsätter du din utbildning. Vad ska du jobba vidare med?
Jag har hållit mig så fokuserad på att bara göra skulptur, det har nog varit bra men nu känner jag för att experimentera lite. Leka mer. Jag har tagit en hel del bilder som jag vill jobba med som komplement till skulpturerna och jag vill fortsätta bygga podier och liknande som en del i presentationen. Det kanske handlar om att skapa ett sammanhang, berätta någon slags historia så det blir mer intressant. Jag känner mig inspirerad just nu för jag vet inte riktigt vart det ska ta vägen!

Blir det inga fler skulpturer?
Jo, absolut! Skulptur är så mycket jag, men jag känner mig öppen och vill utvecklas.

Samtalet mellan Therese Parner och Eleonora Ånhammar ägde rum i Stockholm den 29 augusti 2013

Text: Eleonora Ånhammar
Foto: Therese Parner

Namn: Therese Parner
Född: 1983 i Gävle, SE
Verksam: Stockholm, SE
Utbildning: Bachelor of Fine Arts 2013, Kungliga konsthögskolan i Stockholm
Aktuellt: börjar hösten 2013 första året på masterutbildningen i fri konst på Kungliga konsthögskolan
www.thereseparner.se
This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.