Ateljébesök hos

Theodore Trottner

Jag möter upp Theodore Trottner på en söndag, i en av Stockholms mest färglösa förorter – Ulvsunda industriområde. Mitt i det som ser ut som kreativitetens kyrkogård ligger den byggnad där han har sin ateljé och under ett par timmar för vi ett samtal som rör sig långt bort från den betongfyllda miljö vi omgärdas av. Hur arbetar man som ljudkonstnär i en objektsbesatt kultur och var ställer man ut när man vantrivs i den vita kuben?

Hur började ditt arbeta med ljudkonst?
Jag gick på Gerlesborg och hade inte arbetat med ljud tidigare. Då målade jag. Sen kom jag att göra ett verk med titeln ”Jag har gjort en förvånande upptäckt om mig själv”, som gick ut på att man lyfte en telefonlur där man fick lyssna på en bekännelse av en upplevelse jag varit med om. Det var en gång när jag klev av ett tåg som jag tittade över på andra sidan och såg en man som satt mitt på spåret. Plötsligt såg jag ett godståg komma och de stannar ju oftast inte. Min naturliga reaktion var att vända mig om och låtsas som ingenting. Sen var jag ändå tvungen att se vad som hade hänt och då var det någon som hade tagit hand om honom så att han inte blev påkörd, någon hade gjort det jag inte klarade av. Det var en sex minuter lång berättelse där jag resonerade kring det som hände och varför jag reagerade som jag gjorde. Det skapade en diskussion om vad som är en naturlig reaktion om man inte är tränad inför den där typen av situationer. När jag fick respons på ämnet insåg jag att jag hade mer att hämta där som jag gick igång på. På Mejan bestämde jag mig för att bara arbeta med ljud men då mer abstrakt. Jag gjorde aldrig några fler verk med tal.

Hur var det att arbeta med ljud under din utbildningstid?
Att arbeta med ljud på det sättet jag ville gick till en början inte på Mejan. Men till slut fick jag Peter Geschwind och Donatella Bernardi som professorer och de förstod att jag behövde få möjligheten att på riktigt arbeta med det så då fick jag gå en nybörjarkurs på EMS (Elektromusikstudion) som var väldigt bra. Där kom man in i en helt annan miljö kring ljud som inte fanns på skolan. Donatella tog sen in fler personer som jag kunde prata med i ateljésamtal. Sista året gick jag även på STDH parallellt med Mejan. 

Hur kom det sig att du började där?
Då hade de en kurs i ljudkonst som de nu har pausat. Vi var sju i min klass som arbetade med ljud och musik på olika sätt, vissa var kompositörer, andra var musiker.

TT-studio3

Hur skilde sig STDH från Mejan tycker du?
Det var som natt och dag. STDH var en fabrik med lunchrum. Jag upplevde att det var svårt att som fri konstnär vara i den miljön. De arbetar på ett helt annat sätt och verkligen producerar. Sen hade de stora resurser och bra föreläsare så det var fortfarande intressant att komma in i den där film- och teatervärlden.

Hur ser din arbetsprocess ut?
Det beror på. Oftast börjar jag bara arbeta och till slut så hittar jag något intressant ljud och utifrån det hittar jag ett sammanhang eller så tar jag in ljudet i ett redan existerande sammanhang så att det inte bara är ljud, utan en helhet. Men oftast jobbar jag utifrån ett koncept och så använder jag ljud som medium. Det mest intressanta för mig med att arbeta med ljud är den sociala aspekten. Jag tycker också om att det är okontrollerbart. Jag kan ha idéer om vad jag tror ska hända men jag kan aldrig vara säker på resultatet. Ibland lyckas jag med vad jag vill uppnå och då är det som att jag har kontroll över ljudet och i förlängningen de som lyssnar på det.  Det blir som en snäll manipulation som skapar ett sorts rus. Det är inte hela syftet men det är intressant att lära sig sådana knep för att kunna använda sig av dem i flera projekt.

"Lunch Sound"

”Lunch Sound”

Är det den sociala aspekten som har gjort att du sökt alternativa utställningsmetoder?
Det har jag gjort hela tiden sen jag slutade med måleri. Jag tycker att det är intressant att arbeta utanför gallerirummet eftersom det inte är särskilt anpassat för det jag gör nu. Det är också svårare att arbeta i andra sammanhang, man vet inte vem som ser och vem som hör. Där måste jag ta in gestaltningen på ett annat sätt. Jag vill kunna skapa mina egna rum att arbeta utifrån, jag tycker om det okontrollerbara i det. På en restaurang är det ett rum som är ganska styrt och så kommer jag in och bryter det och styr om förväntningar som besökarna och personalen har. Man går också in i deras miljö och deras bild om vad det är för typ av ställe. Det kan också bredda intresset för ljudkonst.

Kan du berätta om hur det kom sig att du började samarbeta med restauranger?
Jag sökte ett residens på Wave Farm i upstate New York. Det är en som radiokanal med radiokonst, transmissions art kallas det och det sänds lokalt där. De har ett residens i en stuga mitt ute i skogen dit man söker med ett koncept för en timmes radioprogram. Jag sökte med mitt koncept ”Sound RAT” – record, adapt, transmit. Det går ut på att spela in ljud på platsen man befinner sig på istället för att gå runt att titta. Ljuden blir som en databas för att skapa ett ljudverk eller vad man nu vill göra. Jag spelar in en massa ljud och sparar de som jag tycker är intressanta. De ljuden gör jag sedan om med filter och annat och sen presenteras det. I det här fallet hade det varit i radioprogrammet. Tanken är att ljuden ska presenteras i samma miljö som de spelas in i. Jag fick inte residensen men jag hade kvar idén vilket jag sen tog vidare till restaurangen Taverna Brillo. Jag märkte att det väckte ett intresse, särskilt eftersom verket kommer att handla om deras ställe. Där valde jag att presentera ljuden genom vinylskivor – ”Sound RAT - Taverna Brillo”. Det passade eftersom det är en plats där DJ:s ofta spelar och där det är mycket musik på kvällarna. Jag gick också in i ett slags performance när jag likt en DJ presenterade verket. Sen gick jag vidare till nästa ställe – Atelier Food och projektet ”Månadens lunchljud”. Verken blir väldigt platsspecifika i arbetsprocessen men de fungerar även när man tar dem från den miljön.

Du har i flera verk, bland annat i ditt examensprojekt ”Distinguished Sound for Selected Occasions”, arbetat med begreppet exklusivitet. Kan du berätta mer om det?
Ja det har jag fastnat helt för. Då arbetade jag med idén om ett exklusivt ljud och hur det skulle låta och vad man skulle använda sig av för att det skulle bli just exklusivt. Exklusivitetstanken kom ur parfymindustrin, reklam för parfym och mode där man förhöjer objektet. En doft behöver inte alls vara exklusiv men den blir det genom marknadsföringen och vad den symboliserar. Det är liksom massproducerat men ändå exklusivt och det gav mig idén om att göra ett ljud som bar på den kvaliteten. Då handlade det till stor del om att ha kontroll över ljudmiljön. Jag tänkte på att exklusivitet också innebär att exkludera, att alla inte skulle kunna lyssna på ljudet. Sen arbetade jag med hur det skulle låta, en lyxig bil skramlar ju inte när man stänger dörren utan det är ett dovare ljud. Tystnad är också en slags exklusivitet. Jag använde mig av vitt brus och slipade det som en diamant. Det var kaos som blev stöpt efter min form så att det blev blänkande och fint. Jag hade många visuella idéer om hur det skulle låta. Verket visades två gånger. På Galleri Mejan utformade jag ett rum där det fanns en knapp så att besökaren själv fick sätta igång ljudet. Rummet föreställde ett vardagsrum hos en övre medelklass person. Det är de som har råd och ens bryr sig om att ha ett eget ljud som representerar dem själva. Man skulle kunna ha bjudningar när man lyssnar på ljudet och så vidare. Själva ljudet var 16 sek, sen blev det tyst och tystnaden blev också en del av arbetet. Jag ville åt ett slag åtrå så att man gång på gång ville höra ljudet. På konstakademin byggde jag ett monolitliknande bås. Ljudet sattes igång via en tryckmatta. För att gå in i verket var man också tvungen att gå upp för en rätt så hög trappa vilket gjorde att besökaren måste ta sig rätten att ta del av verket. Mitt intresse för exklusivitet har också kommit av att man på Mejan och i kulturpolitiken talat mycket om konstnären som entreprenör – om din konst inte säljs så borde du göra något annat.

"Distinguished Sound for Selected Occasions"

”Distinguished Sound for Selected Occasions”

Finns det något klassperspektiv i ditt arbete?
Ja det finns det i mitt examensarbete och det var lite som att jag sålde min själ till djävulen precis som samhället vill att vi ska. Det känns absurt att man ska sälja in ljud som en lyxprodukt men det är roligt att arbeta med det så. Att ge sig hän och vara lite cynisk snarare än öppen, att helt enkelt våga skjuta bort folk. Det var någon besökare som tyckte att jag absolut skulle sälja mitt examensprojekt som en produkt. Han tyckte att det var en fantastisk idé. Men själv vill jag inte det även om idén från början var att verket skulle bli ett slags monster som rörde sig utanför min kontroll. Idag säljs ju till exempel ljud som ljuddesign till gallerior som finns där för att skapa en trivsam och trygg miljö.

Hur känner du inför att arbeta i kommersiella miljöer?
Jag förhåller mig till det som en parasit. Det finns ett kapitalistiskt tänkande men även om mina verk befinner sig i den miljön så är de inte till salu och de kan inte konsumeras som en produkt. Där finns en skevhet som intresserar mig.

Du gör ju även deras miljö mer exklusiv.
Jag är medveten om det. Jag tillför mer än vad jag får tillbaka. Jag tycker att det är spännande att arbeta utifrån det faktumet. Eftersom jag får fria tyglar känner jag mig som någon som tröttnat på det där kommersiella och som kommer in och bryter av och går emot det. Där är det viktigt för mig att behålla kontrollen.

Om du skulle arbeta i en miljö som inte uppfattas som lyxig, säg ett sjukhus, hur skulle det se ut?
Då skulle jag göra något helt annat. Arbeta utifrån en annan tematik – säg etik. Hur låter det på ett sjukhus? Det skulle anpassas efter platsen och skulle vara annorlunda än det jag gör nu.

TT-studio4

Du har gjort en hel del samarbeten, hur kommer det sig?
Det blir nog naturligt när man arbetar med ljud, det är det medium som samarbetar mest. Varför vet jag inte riktigt? Själv söker mig inte till det utan det händer bara, folk kontaktar mig. Det är en bra del av att arbeta med ljud. Man kommer in i en annan persons process samtidigt som man får arbeta med sin egen. Oftast går det väldigt bra och det har lett att jag tagit steg framåt i mitt eget arbete. Framförallt i mitt samarbete med dansaren och koreografen Pontus Pettersson. Vi träffades genom ett filmprojekt som vi båda var involverade i. Första gången vi gjorde något tillsammans var 2009, det var till en föreställning i Köpenhamn som han hade koreograferat. Jag hade ganska fria händer efter att han berättat om sitt koncept. Efter det har vi fortsatt arbeta ihop med jämna mellanrum. Vi tänker ganska lika och vi påverkas bra av varandra. Senast vi gjorde något tillsammans så var det på WELD. Då gjorde jag ett verk till hans installation med rörelsesensorer och små korta ljud för att skapa rörelse i rummet men också för att få in en miljö, en skog av ljud.  I mitt och Simon Mullans samarbete med Åsa Ersmark så berättade hon vad hon ville ha, vilken idé hon hade och sen arbetade vi utifrån det. Hon styrde och visste vad hon ville ha och så fick hon det. Men det kändes inte som en beställning utan som ett riktigt samarbete där vi alla satt med och arbetade med musiken och vi testade oss fram. Jag känner mig jättenöjd med det. Det var inte så väsensskilt från det jag annars gör.

Är det alltid du som ljudkonstnär som utgår från dina samarbetspartners verk eller finns det gånger då det är tvärtom?
Det är ofta så att ljudet adderas i efterhand. Att det läggs på. Jag tycker att det är ganska skönt eftersom jag blir rätt så fri i det jag gör. Jag har inga problem med att ändra saker om jag blir ombedd att göra det. Det är intressant att komma in i någon annans tankevärld, att utgå från deras koncept.

Har du några förebilder?
Designduon BLESS tycker jag är skitspännande. När jag inte för så länge sedan kollade vad de har gjort sen sist så såg jag att de bland annat hade jobbat med ljud. Dels hade de gjort skor som spelar in ljudet av när man går och det tyckte jag särskilt mycket om eftersom ljudet av klackar är ett av mina egna favoritljud. Sen tyckte jag att de kunde ha arbetat mer med ljudet i sig. Det kändes kul att de har arbetat i samma idévärld som jag. Annars intresserar jag mig mycket för elektronisk musik som Carsten Nicolai, även om han arbetar mer matematisk och fokuserar mer på teknik än vad jag själv gör. Det vore historielöst att inte nämna John Cage och hans idéers påverkan på mitt arbete. Främst kring tystnad och lyssnandet till ljud och oväsen som musik. Annars blir jag mer inspirerad av andra konstformer.

Är det viktigt för dig att ha en utställning som du arbetar mot?
Ja det är det. Jag måste nog ha något mål för det är då det blir på riktigt. Jag skärper mig och får ett resultat som blir mer värt. Det är svårare att bara sitta och jobba så jag behöver pressen. Idén föds och får ett syfte utöver att bara göras vilket jag tror leder till bättre verk.

Samtalet mellan Theodore Trottner och Ulrika Pilo ägde rum i Stockholm 11 maj 2014

Text: Ulrika Pilo
Foto: Theodore Trottner, Ulrika Pilo

Namn: Theodore Trottner
Född: 1986 i Stockholm, SE
Verksam: Stockholm
Utbildning: Master of Fine Arts 2012, Kungliga konsthögskolan i Stockholm samt Master of Sound Art 2012, Stockholm dramatiska högskola
Aktuellt: hemligt
www.trottner.se
This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.