Ateljébesök hos

Sofia Hultin

I en lokal som kallas ”Syrran” träffar jag Sofia Hultin, här finns sex arbetsplatser i ett sammanhang som de valt att ha separatistiskt. När vi ses är hon på väg till såväl Malmö som Vitryssland och det är hennes pågående projekt ”I’m Every Lesbian” som tar henne dit. Jag är nyfiken på hennes performativa praktik och de ämnen hon väljer att belysa, det blir ett samtal om att ta plats samt att resignera från detsamma.

Vad intresserar du dig för i ditt konstnärskap?
Ända sedan jag började hålla på med konst har jag varit intresserad av att berätta marginaliserade historier. Främst genom performance och oftast utifrån ett material som består av intervjuer jag gjort med folk.

"Hej då Gävle" 2012

”Hej då Gävle” 2012

Kan du ge ett exempel på den typen av marginaliserad historia?
Ett projekt jag gjort heter ”Hej då Gävle”, det grundar sig i ett projekt som jag var inbjuden till som hette ”Hej Gävle”. Tanken var att vi skulle ge förslag på offentliga verk till Gävle. Vi blev visade runt, gjorde en massa besök i hela stan och överallt presenterades allt så positivt men man vet ju att det inte alltid är så, det är inte hela sanningen. Så jag valde att intervjua folk som flyttat från Gävle och göra deras historier till en del av Gävles historieskrivning. I performancet står jag och läser upp alla de skäl som jag bett dem att lista som anledningar till varför de flyttade från Gävle. Det är ett exempel på hur man kan hitta andra historier att berätta.

Det pågående projektet ”I’m Every Lesbian” som du jobbar med behandlar också det ämnet, hur ser det arbetet ut?
Ja, det är ett mastodontprojekt! Jag har genomfört ”I’m Every Lesbian” i Tirana och Belgrad hittills, i vår ska jag göra det i Malmö och i Norrköping. Jag hoppas på att genomföra det i varje land på jorden! Till Tirana blev jag inbjuden av den svenska organisationen The Unstraight Museum och den albanska organisationen Aleanca LGBT till ett residency med utställning. Jag var där i sex veckor och under den tiden samarbetade jag med HBTQ-organisationer på plats. De hjälpte mig att hitta lesbiska som kunde tänka sig att blir intervjuade. Först gjorde jag intervjuer och sen skrev jag manus, så såg arbetet ut. Det är viktigt att säga att jag inte presenterar en objektiv historia, det är subjektivt först genom personen jag intervjuar och sen filtrerat genom mig, men normativ historieskrivning är också supersubjektiv. Jag gör en poäng av det och dessa historier är lika viktiga och ”sanna” som annan historieskrivning om en plats. Det handlar om just det, historieskrivning och att ta plats i ett offentligt rum.

SH-studio1

Har det varit svårt att hitta material?
I Tirana var det svårt att hitta någon äldre, någon över 33 år. Det var den äldsta jag hittade. Pressen att gifta sig är så stark att det inte finns några öppet lesbiska över en viss ålder. I alla fall ingen jag fick tag på och då har jag ändå letat. Jag försöker hitta en så blandad grupp som möjligt, det kommer vara så mycket lättare i Malmö! Det får bli som det blir tänker jag, man hittar vad man hittar. Det säger ju också något om platsen. All den förspillda kärlek som man förstår finns hos många äldre som levt lesbiskt till en viss ålder men sen gift sig med en man för att pressen från familjen varit för stor. I Belgrad är det mer öppet och rörelsen är större men där finns också ett större våld. Jag hade ingen direkt erfarenhet av Balkan tidigare men det är stora skillnader. Serbien har en otroligt våldsam historia och Albanien har i princip varit ett stängt land eftersom det var kommunistiskt fram till 1995. De ligger så nära varandra men är så olika.

"Stockholm Konstsim Herr ber om ursäkt" 2013

”Stockholm Konstsim Herr ber om ursäkt” 2013

Varför har du valt att undersöka just det lesbiska?
Diskrimineringen av HBTQ-personer ser olika ut beroende på om du är bög, lesbisk, transperson eller definierar dig på annat sätt. Det är inte intressant att prata om vilka som har det värst tänker jag, för mig har det varit mest intressant att se på hur förtrycket mot lesbiska ser ut. Diskrimineringen mot lesbiska handlar ofta om ett osynliggörande, det finns ett dubbelt förtryck. Dels är man kvinna i en sexistisk värld, dels är man lesbisk i en homofob värld. Jag är också intresserad av identitet, lesbisk identitet. Vad det betyder att säga ”I’m Every Lesbian” för uppenbarligen är jag inte alls varje lesbisk. Jag har inte samma erfarenheter men vi har i alla fall en sak gemensamt. Jag är nyfiken på hur man kan känna igen sig i varandra och prata om det. Att det kan vara en internationell solidaritet oss mellan, och att man kan tänka att jag har mer gemensamt med en lesbisk i Minsk än med en kille som bor i Midsommarkransen. Kanske.

Hur presenteras projektet?
Med en stadsvandring, en karta och en audioguide. Under stadsvandringen går vi runt till olika platser med en tolk, då pratar jag engelska och tolken det inhemska språket. Vi brukar ta kanske tio av 25 historier, så vi inte är ute och går i timmar! Vill man inte gå med i gruppen kan man gå ensam med kartan eller lyssna på audioguiden hemma. Eller gå runt med kartan och lyssna. Audioguiden är ungefär 45 min lång.

Ditt arbete är till stor del politiskt och du verkar ha en tydlig agenda, men hur blir du bemött?
Jag jobbar sällan med heterosexuella män, jag får uppdrag av nästan uteslutande kvinnor. Det kanske inte är så konstigt, män kanske inte fattar vad jag håller på med och varför. Överlag tycker jag väl att jag blir bra bemött men så ibland undrar folk varför jag måste prata om lesbiska och ”är vi inte alla likadana”. Ja, i en perfekt värld skulle det vara så men det är inte jämlikt därför måste man diskutera förtrycken. När jag gjorde Gävle-projektet var det några som blev jätte arga, främst lokala journalister, för att de tyckte att jag snackade skit om Gävle. Det tyckte jag inte alls att jag gjorde utan tänkte att det kunde handla om vilken stad som helst i Sverige. Det handlade inte så mycket om Gävle, det handlade om känslan att vilja bryta sig loss och lämna för att hitta rätt. När jag gjorde ”I’m Every Lesbian” i Albanien fick jag mycket kommentarer på nätet. Det var mycket media kring det där, jag blev bland annat inbjuden till deras största talk-show. HBTQ-rörelsen där är så ung att finns ett visst nyhetsvärde i det. Det är svårt att bemöta när någon hävdar att gud hatar mig, ”jaha, jag tror ju inte att gud finns”.

"I'm Every Lesbian (Belgrad)" 2013

”I’m Every Lesbian (Belgrad)” 2013

Din praktik är performativ och ofta skriver du manus som du inte framför själv, kan du berätta om manuset till ”Stockholm Konstsim Herr ber om ursäkt”.
Just det, de är arga på mig! Du frågar hur folk bemöter mig och jag svarar direkt ”jättebra” men folk blir ju arga. Jag skulle göra ett performance på Kulturhuset den 8 mars och tyckte det var svårt, för hur pratar man om feminism med feminister. Så jag skrev ett manus som en skådis läste upp som representant för Stockholm Konstsim Herr. Jag har varit intresserad av det fenomenet eller framför allt hur de blir behandlade i media. Jag har verkligen inget emot att de håller på med konstsim men det finns ingen hejd på intresset för dem. Det har gjorts hur många filmer som helst, på en massa olika språk och alla tidningar har skrivit spaltmeter. Jag tycker det är intressant att undersöka varför man tycker att dem är så fantastiska. Det är ju inte så svårt för dem, visst de bryter mot en norm men de kanske inte offrar så mycket. De är vita priviligierade medelklass män som jobbar med media, de har råd att göra det här och de har kanske råd att göra mer. De har också råd att ta ett steg tillbaka. Framför allt ska man inte lyfta upp dem som några feministiska hjältar! Efteråt tog dem kontakt med mig, vissa kunde förstå medan andra var mer skeptiska om vi säger så.

Hägerstens Botaniska Trädgård på Stockholm Music & Arts 2012

Hägerstens Botaniska Trädgård på Stockholm Music & Arts 2012

Du jobbar också med Hägerstens Botaniska Trädgård, kan du berätta om det?
Ja, det är också ett pågående projekt som vi har hållit på med sedan 2009. Det är jag, Ingela Ihrman och Johan Eriksson. Hägerstens Botaniska Trädgård är nästan en annan sak men inte helt. Vi är i den här välden och gör lite olika saker som guidade turer, föreställningar och live radio. Det projektet handlar mycket om att ha den här absurda, snudd på barnsliga men också väldigt allvarliga världen i kontrast mot verkligheten. En grå, färglös och ansträngd verklighet. En gång blev vi inbjudna till ett 10-års jubileum på en konsthall. Jag tror att vi blev inbjudna för att vi har de här dräkterna, som padda eller utter, så man tror att det är spex och kul men vi pratar om tunga saker. Det blev ett filosoferande kring begreppet jubileum, varat och tiden. Att använda dräkterna blir som att komma undan med att prata om ganska allvarliga och känsliga saker. Folk verkar dras till dräkterna. Ingela gör dem och scenografin, Johan är musiker och gör musiken tillsammans med mig och så skriver vi manus allihop tillsammans.

Jobbar du med något för Hägerstens Botaniska Trädgård nu?
Just nu sitter jag och skriver manus till en audioguide för Marabouparken, den är för barn och ska finnas där i sommar. Det ska bli en fågelskådning har vi bestämt, med berättelser om olika fåglar i väldigt vid bemärkelse kan jag säga. Det är annorlunda att jobba för barn och anledningen till att vi fått göra saker för barn är nog också dräkterna. Folk tar för givet att det riktar sig till barn och visst, vi kan göra det också men audioguiden kommer även vuxna kunna lyssna på och se andra nyanser. Det handlar egentligen om att prata om allvarliga saker men att förpacka det roligt och fantasifullt.

Samtalet mellan Sofia Hultin och Eleonora Ånhammar ägde rum i Stockholm den 10 februari 2014

Text: Eleonora Ånhammar
Foto: Sofia Hultin

Namn: Sofia Hultin
Född: 1982 i Stockholm, SE
Verksam: Stockholm, SE
Utbildning: Master of Fine Arts 2012, Konstfack i Stockholm
Aktuellt: ska genomföra ”I’m Every Lesbian” i Malmö inför en grupputställning på Malmö Konstmuseum och i Norrköping i samarbete med Norrköping Pride och producenten Nevena Cvijetic under våren. Gör tillsammans med Hägerstens Botaniska Trädgård en audioguide för Marabouparken, det kommer vara möjligt att lyssna på den där under sommaren 2014.
www.sofiahultin.com
This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.