Ateljébesök hos

Rebecka Bebben Andersson

Jag träffar Rebecka Bebben Andersson på Kungliga konsthögskolan där hon nu går sista terminen, det är en sen eftermiddag och mörkret har börjat falla. I hennes ateljé pågår arbetet för fullt, stora utsågande
spånskivor står lutade mot väggarna och papper i rika gröna nyanser klipps i remsor – hon jobbar på sin examensutställning. Det blir en paus i arbetet och vi sätter oss för att prata om hennes utbildning på Arkitekturskolan, ämnesval och kommande utställning.

Du har hunnit pluggat en massa annat samtidigt som du gått på Mejan.
Ja, i våras läste jag scenografi på Operahögskolan. Då hade jag jobbat med mina egna grejer så länge och ville träffa människor. Jag ville göra något jag inte kan, en ny grej. Det var mest därför, jag visste inte ens att det var scenografi för opera men det märkte jag ju sen. Så har jag läst arkitektur i tre år och textilkonst i Tjeckien.

Hur kom det sig att du hoppade på en helt ny utbildning?
Jag flyttade till Stockholm för att plugga på Mejan men det var så sjukt ensamt i början så jag började på Arkitekturskolan. Jag kände att jag behövde en klass och folk att hänga med så jag tog uppehåll härifrån och gick där i tre år.

"Nolli Sthlm #21" 2012 screentryck och teckning på papper, 50 x 70 cm

”Nolli Sthlm #21″ 2012
screentryck och teckning på papper, 50 x 70 cm

Hur har det påverkat dig?
Det är så stor skillnad på hur man jobbar och på hur man hänger. Här gör alla sina egna grejer och alla gör olika saker hela tiden. På olika tider. Det finns inte heller någon direkt klass. Visst finns det kurser man kan gå och där träffar man ju folk men det är jättestor skillnad. Nu funkar det jättebra och jag trivs här.

Vad har det tillfört till din praktik?
Jag hade aldrig kunnat göra ”Nolli Sthlm” utställningen om jag inte hade gått på Arkitekturskolan. Dels var jag inte alls lika disciplinerad innan. Där är man tvungen att jobba, 17 timmar om dagen och det är bara att köra. Nu är det inte ett problem, snarare ett normaltillstånd. Dels hade jag aldrig kommit på idén att rita hela Stockholm i Illustrator. Det är en knäpp idé från början men jag hade inte ens tänkt tanken att jag skulle kunna göra det. Jag hade inte kunnat göra det rent praktiskt heller för jag hade inte kunnat programmet. Nu vet jag att jag kan göra det på två dygn i en datasal på KTH. Scenografi har jag inte jobbat med i min konst tidigare men min masterutställning bygger på det, så på det sättet har den kursen tillfört något till min praktik.

RBA-studio2

Var hämtar du inspiration?
Jag vet inte riktigt men jag läser sjukt mycket och så hämtar jag inspiration från måleri. På Arkitekturskolan satt man ofta på tråkiga föreläsningar över videolänk från London där någon pratade om hur luften blåser runt skyskrapor till exempel. Då får man massa idéer om vad man hellre vill göra än att sitta där! Det är rätt bra att försätta sig i tråkiga situationer. När man inte vet vad man ska göra är det jättebra att ha tråkigt. Ja, jag hämtar väl inspiration ur något tråkigt.

Du jobbar i olika tekniker och din metod verkar också variera. Kan du berätta lite om det.
Det är nödvändigt för det jag vill göra. De visar samma sak fast på olika sätt. Om man inte kan ta till sig av en film kanske man kan ta till sig av något annat. De förstärker varandra och jobbar ihop, men så finns det en del saker som inte alls hänger ihop. Jag gjorde ett happy meal i porslin och där kan man verkligen undra varför men det var bara roligt. En parantes. Det är roligt att testa olika material och få en känsla för tekniken. Det är också roligt att göra något nytt där man behöver ta hjälp av folk. Det blir tråkigt efter ett tag att arbeta ensam, man kan inte få hjälp med att göra kollage. Eller någon kan ju klippa papper men hur kul är det. Så det blir en anledning att få göra något med andra människor. Den stora svarta skulpturen från ”Nolli Sthlm” är gjord i glasfiber och epoxi så jag var tvungen att ta hjälp med den.

"Nolli Flood" 2012 frigolit och epoxi, 180 x 180 x 250 cm

”Nolli Flood” 2012
frigolit och epoxi, 180 x 180 x 250 cm

Berätta om utställningen ”Nolli Sthlm” och den här skulpturen.
Utställningen kom ur känslan att jag inte kunde gå hem själv på natten och att jag fick reda på den sortens kartor som visar offentligt respektive privat rum, alltså Nollikartor. Den stora svarta skulpturen var nödvändig för att kunna förklara vad jag höll på med då. Det var så arkitektoniskt med ritningarna över Stockholm, sjukt torrt så jag ville visualisera hur det kunde kännas. Lite så var det med filmen också men den var ju inte så massiv och direkt. Tanken var att illustrera ”nu ska jag gå in på Luntmakargatan. Eller nej, det ska jag inte!”.

Dina dygnsteckningar behandlar också det offentliga rummet om än ur ett annat perspektiv.
Ja, i ”Nolli Sthlm” gjorde jag kartor över staden och i dygnsteckningarna kartlägger jag mig själv kan man säga. Det handlar om utanför och innanför på ett sätt. Eftersom jag inte skulle våga vara i det offentliga rummet i 24 timmar så började det som ett uppdrag till mig själv. En utmaning. Jag har tecknat i ett lusthus på Djurgården, i fönstret på Stockholms Auktionsverk och i ett gammalt tullhus i Kalmar till exempel. Totalt finns det åtta dygnsteckningar och på ett dygn blir det ca 5 meter teckning. Jag försöker teckna automatiskt och utan censur, det som händer utanför påverkar mig så klart och också sådant som hänt precis innan.

RBA-studio1

Minns du något av dygnen särskilt tydligt?
När jag tecknade i Kalmar var det som hände utanför jobbigast. Folk blev så provocerade av att jag satt där och tecknade. Killar stod utanför och skrek, de hoppade upp på taket och skulle ta sig in. Jag undrar om det skulle vara samma sak om en kille satt där, då skulle de nog bara tänka ”han jobbar över”. Eller när jag satt på Djurgården och det kommer en joggande snubbe mitt i natten. För mig skulle det inte ens vara möjligt att komma på tanken att jogga på Djurgården kl. 4 på morgonen.

Är det teckningar eller är det performance?
Mer performance. Teckningen är en anledning att vara där. Jag skulle aldrig klara av att bara sitta på ett ställe ett helt dygn. Det viktigaste är att vara på platsen.

detalj från "Dygnstecknig #8" 2013 tusch på papper

detalj från ”Dygnstecknig #8″ 2013
tusch på papper

Du jobbar på din examensutställning nu. Kan du berätta om den processen.
Det ska bli som en teaterscen med kulisser. Det är en park eller skog. Det jag håller på med nu är träden och buskarna. Jag har valt det mest omständiga sättet att göra dem på, men det blir alltid så. Det här skulle man kunna göra väldigt snabbt till exempel genom att rolla. Jag målade ganska mycket förut men så fick jag problem med att jag tänkte att det kan gå snabbt. Det skulle kunna gå på en timme men kan också ta 40 dagar. Om jag vet att det skulle kunna gå på en timme blir jag jättestressad. Det kan gå! Men så blir det dåligt, för att det är menat att misslyckas. Istället jobbar jag nu jättelångsamt. Gör man kollage tar det jättelång tid, så då kan man vara nöjd med det. Allt jag gör nuförtiden är långsamma grejer.

Vad handlar utställningen om?
Den behandlar bilden av en park kan man säga, på sätt och vis är den en förlängning på ”Nolli Sthlm”. En offentlig park som inte är offentlig för att jag inte kan vara i den är ingen park, då är det bara en bild av en park. I utställningen kommer man in på en scen och där är parken, eller parken som kuliss för den är inte på riktigt.

Du verkar ha en tydlig idé om det offentliga rummet.
Ja. Så fort det blir mörkt skulle jag inte gå i någon park och då är det inte ett offentligt rum eftersom jag kan inte vara där.

"The Male Issue (Metro January 2013)" 2013 blyerts på papper

”The Male Issue (Metro January 2013)” 2013
blyerts på papper

Grundar sig dina verk på en rädsla?
Ja, det kommer från saker man hör och läser. Jag gjord ett verk där jag tecknade av alla artiklar från Metro i en månad om mäns våld mot kvinnor. Det var hur mycket som helst! Först trodde jag att det skulle vara överkomligt men det blev hur många meter som helst. Jag har inte alltid varit skraj att gå ute själv när det är mörkt, det har kommit med erfarenhet.

Har du en feministisk agenda?
Ja! Det handlar väl om att försöka göra något viktigt. När man gör konst kan man göra vad som helst och det tycker jag att man ska få göra, men för mig är det här viktigt. Det är en demokratifråga.

Samtalet mellan Rebecka Bebben Andersson och Eleonora Ånhammar ägde rum i Stockholm den 29 januari 2014

Text: Eleonora Ånhammar
Foto: Rebecka Bebben Andersson, Eleonora Ånhammar

Namn: Rebecka Bebben Andersson
Född: 1984 i Linköping, SE
Verksam: Stockholm, SE
Utbildning: Bachelor of Fine Arts 2012, Kungliga konsthögskolan och Bachelor of Architecture 2011, KTH Arkitekturskolan i Stockholm
Aktuellt: separatutställning i Rotunden, Kalmar och deltar i Vårutställningen på Liljevalchs, Stockholm. Dagmar baserade sin vårkollektion på ”Nolli Sthlm”. Går nu sista året på masterutbildningen på Mejan och har sin examensutställning i vår.
www.rebeckabebben.se
This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.