Ateljébesök hos

Ragnar Persson

När jag möter Ragnar Persson en tidig kväll i hans ateljé ljuder det hårdrock ur högtalarna och det ligger papper i travar på de flesta ställen i rummet. Väggarna är fyllda med teckningar, varav en del i egenhändigt gjorda ramar. De samsas om yta med allahanda inspirations material så som bilder på djur, foton av natur samt ett och annat horn. Hans bildvärld är lika fylld av symboler som hans ateljé och jag vill veta mer om den.

Du var rätt ung när du gick ut Konstfack. Var det raka vägen in och ut därifrån?
Nej, två-tre år in på utbildningen kände jag att jag hittade mig själv. Innan dess tycket jag att det var kul att hålla på med det här men jag var inte lika målmedveten. Jag började nog lite för tidigt och hade värsta krisen, skulle hoppa av skolan men tog ett utbytes år istället och flyttade till Island. När jag kom tillbaka kände jag att allt föll på plats. Såhär i efterhand tycker jag att jag kom in för tidigt på Konstfack.

Kan du berätta mer om din kris och vad den resulterade i.
Konstfack var den enda konsthögskolan jag sökte till, jag vet inte varför men så var det. När jag kom in var det fantastiskt, man hade ju den här bilden av hur det skulle vara att vara konstnär. Den stämde ju inte alls! Då bodde jag i Göteborg så jag flyttade hit, bytte stad och trivdes inte alls i början. Min tjej bodde kvar där så det tog ju slut. Det funkade inte heller på skolan, jag gjorde inget där. Det var en akademisk miljö som jag var ovan vid, jag hade inte gått på universitet och nu skulle jag sitta på föreläsningar. Det var nog mer en personlig kris, inte så mycket en konstnärlig men det var väl bra att den kom då och inte efter fyra-fem år på utbildningen.

Förändrades din bildvärld?
Nej, inte så jätte mycket. Jag hade nog gjort samma sak om jag suttit någon annanstans också, säg i Berlin eller i Umeå. Den var intakt och såg ungefär likadan ut när jag började som när jag slutade faktiskt. Jag gör dessutom samma bild väldigt många gånger men den förfinades säkert. Eller jag kanske hittade ett bättre sätt att ge uttryck för bilden på.

"Utan titel" 2012 blyerts och akvarell på papper, 70 x 100 cm  Courtesy GSB/Gallery Steinsland Berliner

”Utan titel” 2012
blyerts och akvarell på papper, 70 x 100 cm
Courtesy GSB/Gallery Steinsland Berliner

Du fick tid att jobba med den.
Ja, precis. Det var helt fantastiskt att gå på konsthögskola och få den tiden att sitta och göra samma sak hela dagen. Det var det bästa!

I dina teckningar återfinns kaniner, hästar och regnbågar tillsammans med kors, knivar och blod. Var kommer dina motivval från?
Jag gillar djur och hårdrock, det är ganska naturligt att det lyser genom. Hela min praktik är ganska transparent, på gott och ont är den inte alls särskilt genomtänkt utan väldigt mycket här och nu.
Det är helt enkelt vad jag gillar. Ibland intresserar jag mig för något specifikt och fastar i det, då lyser det så klart också genom i teckningarna.

Det låter så lätt och många läser in en känsla av tonår i dina verk. Hur tänker du kring det?
På sätt och vis kanske det är så, mina intressen är ju ungefär desamma. Fast det handlar snarare om ett visst typ av känslospann, det kanske inte alltid kommer fram men så är det för mig. Känslorna är samma nu som då, men när man var yngre var de möjligtvis ärligare. Nu har man så mycket annat att ta hänsyn till. Jag fokuserar inte särskilt på tonåren men jag förstår om det är lätt att projicera den på min bildvärld, jag gör ju lite naiva bilder. Folk får gärna tolka det så, det är något fint med det kan jag tycka. Likväl sitter jag inte och tänker på hur det var när jag var 14 år.

Så det är inte en tid du aktivt behandlar i ditt konstnärskap?
Nej, jag känner mig inte fast i min tonår på något sätt, men då gillade jag att rita och lyssna på hårdrock och det gör jag fortfarande. På så sätt är det inte så stor skillnad. Det är ganska härligt att man kan göra det här i en vuxen ålder men jag utgår alltid från mig själv här och nu.

RP-studio1

Du är ganska produktiv.
Ja, jag tecknar väldigt mycket. När jag sitter hemma och lyssnar på en radiodokumentär eller tittar på tv, det är både tidsfördriv och övning. Vissa bilder hamnar upp-och-ner för att pappret ligger så. Jag älskar att sitta och rita!

Det låter som att det sker automatiskt.
Ja, ganska mycket.

Och intuitivt.
Både och. Ibland har jag en väldigt tydlig idé innan jag börjar med bilden men mycket är en pågående process. Det som hänger här i ateljén gör ju det av vissa anledningar. Det är steg på vägen. En del konstnärer skriver ner sina tankar och idéer men jag ritar dem. Jag kan rita genom ett motiv 100 gånger innan jag ritar det.

Innan det blir en slutgiltig version.
Eller så blir det tre nästan likadana teckningar. Ibland tycker jag om att visa alla bilder som är faser på vägen mot en större bild. De har egentligen ett lika stort värde som den slutgiltiga teckningen. På så sätt visar jag ju också min process, det kan vara roligt för folk att ta del av.

Sittandes i Ragnars ateljé omgiven av alla bilder på väggarna blir det tydligt för mig hur han bearbetar och behandlar dessa intryck. Det finns en spontanitet och en okonstlad direkthet i hans bildvärld som kommer från att den är personlig, nästan privat. Hans naivistiska stil bidrar med all säkerhet till den känslan.

Du gör både små och stora teckningar, föredrar du det ena framför det andra?
De hänger ihop. På ett sätt är det roligare att göra små teckningar, då sitter man och leker sig fram för att hitta något. Samtidigt känns det så bra när en stor teckning växer fram och man får dyka in i den världen. Med en liten teckning kommer man inte lika djupt in, har man däremot suttit med en teckning i en vecka finns det många känslor där. Det är härligt och det får man inte med något man suttit med i 10 minuter.

RP-studio2

De små teckningarna blir även referenser och skisser.
Absolut. Det ser man när man tittar på de större teckningarna.
De små hoppar in i de stora.

Pappret skiljer sig mellan de små och de stora teckningarna. Jag upplever det som att du tar det pappret som finns till hands till de mindre teckningarna.
Det stämmer ganska bra. Jag har börjat göra mig av med dåligt papper och spridit ut bra papper så det ligger framme, just för att jag ofta tar det som finns. Ofta blir skissen på linjerat papper bättre än den förfinade teckningen, men ska man upp i format blir det automatiskt bättre papper. Det var ju ett väldigt tråkigt svar, men så är det!

"Skull" 2011 blyerts och tusch på papper, 29,7 x 21 cm  Courtesy GSB/Gallery Steinsland Berliner

”Skull” 2011
blyerts och tusch på papper, 29,7 x 21 cm
Courtesy GSB/Gallery Steinsland Berliner

Det händer ofta mycket i dina teckningar. Vad är det för berättelser du berättar?
I vissa teckningar finns det väldigt tydliga berättelser, ibland är det sanna berättelser och ibland är de påhittade. Egentligen vet jag inte om det är så relevant, de blir ju inte mindre sanna för det.

Hur menar du då.
Även om jag suttit och ljugit ihop en berättelse så blir den ju inte mindre sann för dig när jag berättar den. Jag tycker det är okej att ljuga ihop berättelser, författare gör ju det hela tiden. Ibland finns historien innan teckningen och ibland kommer den i mitten, när man sitter med teckningen och börjar få en känsla för den. Då tänker man på vad som kan ha hänt eller vad som skulle kunna hända. Om folk läser in en annan berättelse spelar det ingen roll, det är också okej.

"Collage" 2012 blyerts, tusch och akvarell på papper, 60 x 80 cm  Courtesy GSB/Gallery Steinsland Berliner

”Collage” 2012
blyerts, tusch och akvarell på papper, 60 x 80 cm
Courtesy GSB/Gallery Steinsland Berliner

Du gör en del böcker och fanzines också. Kan du berätta lite om det och vad det tillför till din praktik.
Jag gillar att göra böcker. Om jag bestämmer mig för ett bokprojekt gör jag det bara, det är nog vad jag är bäst på egentligen – att få en idé och slutföra den. Det tillför mycket genom att jag får rannsaka teckningar och bilder. Att välja ut vad som är bra och dåligt för att sedan gå vidare.

Kan du berätta om något bok projekt du håller på med nu?
Nej, jag vill inte jinxa något såhär mitt i. Du får vänta och se.

Samtalet mellan Ragnar Persson och Eleonora Ånhammar ägde rum i Stockholm den 8 oktober 2013

Text: Eleonora Ånhammar
Foto: Ragnar Persson, Eleonora Ånhammar

Namn: Ragnar Persson
Född: 1980 i Tavelsjö, SE
Verksam: Stockholm, SE
Utbildning: Master of Fine Arts 2007, Konstfack i Stockholm
Aktuellt: pågående separatutställning på Skövde konsthall, kommande grupputställning på Gammel Strand i Köpenhamn samt egna bokprojekt
www.ragnarpersson.com
This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.