Ateljébesök hos

Maria Nordin

Det är en kall och regnig eftermiddag när jag åker till ateljéhuset WIP för att träffa Maria Nordin. I den rymliga och ljusa ateljén jobbar hon just nu med en serie nya verk som ska visas i en separatutställning efter sommaren. Än så länge är det inte helt lätt att skönja vad målningarna visar men det är däremot säkert att hon i sitt konstnärskap är inne på något nytt. Det blir ett samtal om kropp och hud, samt rum och rumslighet i ett vidare begrepp.

Hur kommer det sig att akvarell blivit ditt medium?
Så länge jag har målat har det alltid funnits med, men som ett snabbare sätt att måla på. På så sätt att när jag gjorde en oljemålning eller akrylmålning så gjorde jag en akvarellmålning lite snabbare och lite mindre. Mer som ett skissmaterial kanske. Men sen blev jag allergisk mot färg så enkelt är det.

"Conversation Piece I" 2012 akvarell på papper, 81 x 150 cm

”Conversation Piece I” 2012
akvarell på papper, 81 x 150 cm

Var det under utbildningen du blev allergisk?
Ja, i början av den. Jag tror det var under andra året. Då minns jag att jag tänkte mycket på vad jag skulle göra istället och testade mig fram mycket, det blev både foto och video. Men jag gillade bäst det här arbetssättet så jag blev tvungen att undersöka själva mediet eftersom jag inte var intresserad av att göra små skisser. Det finns ingen anledning att göra ett visst typ av måleri, att jobba på ett visst sätt med ett material, utan man kan ju använda det hur fritt som helst.

Så att dina målningar blivit stora är ett resultat av att du utvidgade materialet.
Ja, absolut men jag målade stort innan också. Att måla stort är mycket roligare tycker jag. Akvarell är så laddat som skört och fint på något sätt och för att komma ifrån det tycker jag det är bra att blåsa upp dem. Låta dem bli stora. Men jag målar också mycket i naturlig storlek och då går jag ju upp i format. Jag tycker det är jättesvårt att måla smått. Jag försöker, jag försöker faktiskt jättemycket. Det skulle vara bekvämt att kunna vara på resande fot och jobba snabbare, för att få ur sig mer och komma vidare men det är svårt. Jag når inte det där, det som är intressant, när det är smått.

MN-studio1

Det är mycket kroppar, människor och hud i dina målningar. Kan du berätta om dina motivval?
Kroppen har och är på något sätt utgångspunkten för allt jag gör, men som något allmängiltigt och generellt. Det är där allting utgår ifrån och det är där allting sker, utan kroppen skulle ingenting hända. För mig är det en grund jag inte ens behöver reflektera över längre. För att det ska hända något i målningen, för mig i min egen konst och i konst jag gillar, överskrider den det den visar. Om jag målar en kropp och struntar i hur jag målar den så blir det mest en illustration, men jag vill få det uttryckta och uttrycket att sammanfalla. Ja, sen blir det väldigt mycket hud. Huden är ytan som jag målar på en annan yta. När de skär i varandra, papprets yta och kroppens yta, skapas huden. Pappret blir hud.  Så när man tittar på målningen visar den inte bara det illustrerade utan den visar även pappret som om det vore hud. En fläck kan både vara en fläck och ett märke på kroppen. Det tycker jag är intressant, när målningar börjar visa på något i sig själva också.

"Close Up" 2010 akvarell på papper, 104 x 80 cm

”Close Up” 2010
akvarell på papper, 104 x 80 cm

Det låter som att det handlar mycket om teknik och hänger ihop med pappret och färgen.
Ja, precis men det är inget specifikt för akvarell tänker jag. Det kan man föra över till vilket medium som helst. Till att skriva också. Att man gör det som det föreställer. Istället för att bara föreställa hud, gör jag någon slags hud. Det är så jag tänker och det är så jag försöker jobba. Det blir särskilt viktigt när jag jobbar figurativt och man så tydligt kan se att det är en kropp. När jag målar blir huden väldigt viktig för det är där jag kan gripa an kroppen, men jag målar ju huden väldigt köttig i en färg som snarare påminner om kroppen utan hud. Sen finns det en massa intressanta aspekter av hud.

Hur tänker du då?
Det är vårt största organ som avgränsar oss mot resten. Framförallt så är det huden som avslöjar och blottar oss. När jag gjorde mina stora målningar av ansikten handlade det om just det här, då ville jag att de på något sätt skulle bli utsatta samtidigt som man själv blev utsatt av deras blickar. Det var ett sätt att väga upp deras blottande med att man själv blev betraktad.

Dina målningar har blivit mer monokroma och detaljerade.
Det vita på pappret började spela så stor roll. De vita fälten. Mellanrummen. Det var ett gäng kroppar som svävade omkring i ingenting. Man kan säga att jag gjorde det som var viktigt och lämnade det vita pappret eller så såg man det som att de svävade runt i något slags ingenting och det där icke-rummet blev så tydligt. Det blev tydliga linjer. Det blev ett plattare måleri också kändes det som. Jag visste inte längre hur jag skulle måla den där kroppen. Så jag gjorde ett motiv som bara är hud, de stora långsmala ansiktena. Jag tog det formatet att jag skar vid tinningarna, hakan och pannan då täcktes hela pappret. Egentligen är allt en reaktion på vad jag gjort tidigare, för mig är det i alla fall så och det är så jag kommer vidare.

"The Gathering" 2011 akvarell på papper, 120 x 180 cm

”The Gathering” 2011
akvarell på papper, 120 x 180 cm

Du har gjort en del video också. Kan du berätta om det?
Det började jag egentligen med innan jag började göra stora målningar. Jag var tvungen att hitta ett nytt arbetssätt när jag inte skulle jobba med olja eller akryl, så då testade jag något som man kanske tänker att man inte kan göra för att akvarell lever sitt egna liv. Jag behandlar animationerna som rörliga målningar. Det kan vara så att jag vill måla något som inte passar som målning men det passar som animation. Eller att jag vill ha ett element i en utställning som visar något annat men berör samma grej. En annan aspekt. Det blir ganska tekniskt med att få ihop loopen och hitta ett material som funkar, det kan vara hämtat från spelfilm eller eget filmat material. I dem är det mycket ambivalens, annars skulle det inte funka. Det pendlar från att se våldsamt ut till att inte se så ut. När jag letar efter material tänker jag på att det ska ha den möjligheten, kunna spä på ambivalensen ännu mer så man blir osäker.

"Conversation Piece II" 2012 akvarell på papper, 81 x 150 cm

”Conversation Piece II” 2012
akvarell på papper, 81 x 150 cm

På vilket sätt berikar video och målningarna varandra i din praktik?
Jag vet inte om jag tänkt så. Att göra animationer och målningar är ett sätt för mig att tänka och reflektera över saker, när jag gör dem på olika sätt så tänker jag på olika sätt och över olika saker. Jag kan inte göra samma bild som animation och målning, det är två helt olika delar i min praktik och arbetsprocess. Det ena är mindre och snabbare, det andra är tungt kroppsligt arbete.

Så de skiljer sig snarare åt som två olika arbetssätt?
Ja, så är det nog men jag vill gärna också ha ett ämne som går att visa i sitt material. Det är klart att jag kan måla vad som helst som en animation eller som en målning men frågan är om det blir intressant. Då finns det vissa motiv som lämpar sig bättre som animation och andra som målning. Det skiljer sig väldigt tydligt åt. Antingen gör jag små målningar som blir en animation eller så gör jag stora målningar. Jag skulle egentligen vilja ja ännu fler sätt att jobba på!

MN-studio2

Vad jobbar du på nu?
Nu håller jag på med en serie målningar där jag börjar lämna kroppen. Jag tyckte det blev problematiskt till slut att det alltid är någons kropp eller någons ansikte man avbildar även om personen inte finns så pekar det alltid till någon. På något sätt tänker jag nu att kroppen vecklar ut sig i rummet eller på en plats. Det kommer bli en serie målningar med platser som är kroppsliga, det kommer också vara ganska mycket tomma platser och landskap som känns köttiga.

Att kroppen vecklar ut sig, hur tänker du då?
Jag tycker det är så självklart! Vi påverkas av dem miljöer vi befinner oss i, vi är jätte beroende av dem. Jag är inte alls intresserad av arkitektur utan av rum och platser och hur de är laddade. Jag tänker att kroppen inte nödvändigtvis slutar vid huden. Det blir ett inre och ett yttre landskap, det är väl så det är. Sättet att göra detta på blir då ett kroppsligt landskap. Förhoppningsvis kommer det också bli så att de målningarna som är mer rumsliga kommer ut i rummet i form av ljud på något sätt. Jag får se hur. Det är verkligen på ett försöksstadium.

Ett ljudverk – det låter spännande! Som en utveckling av kroppen?
Eller målningen kanske. Att man kan öppna upp de här rummen med ljud. Det blir ett ljudverk som kommer vara till målningarna. Nu har jag sagt det så nu måste det bli av!

Samtalet mellan Maria Nordin och Eleonora Ånhammar ägde rum i Stockholm den 10 mars 2014

Text: Eleonora Ånhammar
Foto: Maria Nordin, Eleonora Ånhammar

Namn: Maria Nordin
Född: 1980 i Linköping, SE
Verksam: Stockholm, SE
Utbildning: Master of Fine Arts 2010, Kungliga konsthögskolan i Stockholm
Aktuellt: separatutställning på Galleri Magnus Karlsson i Stockholm efter sommaren
www.marianordin.com
This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.