Ateljébesök hos

Linnéa Sjöberg

Bakom en stor port på Hornsgatan har Linnéa Sjöberg sin ateljé i ett kollektiv. I hennes rum ligger det taggade flyttkartonger i staplar, på hyllan står en orange Hermès Birkin-väska och på en av väggarna hänger ett självporträtt med konstnären i blå skjorta, pärlörhängen och intensiv blick. Det var ett tag sen hon lämnade den tillrättalagda karriärkvinnan bakom sig och blev hennes motsats, jag vill veta mer om metoden och drivkraften i att bli någon annan.

Har du alltid vetat att det är konstnär du ville bli?
Nej, det begreppet har inte funnits i min värld direkt. Jag kommer från en mindre ort i norra Jämtland, min mamma är lågstadielärare och min pappa lagar tv-apparater. Ordet konstnär existerade inte för mig när jag var yngre men jag har alltid fått göra det jag vill och mina föräldrar har trott på mig. Det var ett våghalsigt beslut att börja på förberedande konstskola. Det där har jag tampats med mycket, att utbilda mig till konstnär och titulera mig som det. Jag tycker jag har större argument mot det. Det är väl inte för intet som jag går in i projekt som handlar om identitet och tillhörandet av en grupp.

Hur kommer det sig att du gör det?
Det kan nog grunda sig i att jag inte alls har lätt för att anamma rollen som konstnär, det har aldrig varit något jag skulle bli.

Så du ifrågasätter ständigt konstnärsrollen.
Ja, absolut. Det är något jag inte alls är bekväm i. På sätt och vis är det en klassresa, att komma från den bakgrunden jag har till att studera konst.

t.v. GTD4s810, t.h. Salong Flyttkartong

t.v. GTD4s810, t.h. Salong Flyttkartong

Du gick fem år på Mejan. När började karriärkvinnan som du omvandlades till där att växa fram?
Projektet heter GTD4s810 som är kodnamn för Getting Things Done for Satan men för att förenkla det kallar jag henne karriärkvinnan. Processen med det performativa undersökandet började sista året på kandidatutbildningen, jag hade börjat göra research av karriärkvinnan men kände att jag inte kom längre. Jag förföljde henne nästan på stan men kom inte åt henne. Så hade jag ett samtal med Anneè Olofsson som var gästprofessor på skolan, hon frågade vad som skulle hända om jag blev karriärkvinnan för en period. Det kändes helt rätt och då klaffade något som hade irriterat mig länge i ateljén. Jag kände att jag inte hade samma energi där som när jag tog på mig mina kläder på morgonen. Jag har alltid jobbat mycket med mitt yttre, innan karriärkvinnan var det punk, DIY och klubbkid men i ateljén hade jag inte alls samma energi.

Kände du dig begränsad i ateljén?
Ja, eller frustrerad. Det var frustrerande att inte kunna ha samma energi och jag undrade varför. Det betydde så mycket mer att klä sig.

Men att jobba i ateljé funkade helt enkelt inte med din praktik.
Nej, inte alls! Jag hade inte jobbat med performance tidigare heller, jag ansåg mig verkligen inte vara en performance konstnär. Då började i alla fall vad jag kallar för den performativa undersökningen som ledde till att jag var den här kvinnan i 1,5 år. Från och med då har jag kunnat arbeta med min konst dygnet runt. Då skapade jag en metod som har genererat jätte mycket för mig konstnärligt.

Hur var det att bli henne, byta garderob och skaffa hennes attribut?
Rent praktiskt var det ju inte så att jag en dag kom till skolan helt klädd business och gått ner 5 kg. Det var en period på fyra-fem månader, jag började med pärlörhängen sen blev det en striktare kjol. Jag ville ju inte att det skulle vara en maskerad! Men sen var jag ute på stan hela dagarna och gjorde research istället för att sitta i ateljén och jobba. Alla kläder blev mitt konstnärliga material.

LS-studio2

Med den här metoden kom hela ditt liv att handla om henne.
Ja, både och. Eller snarare försöka vara någon jag aldrig skulle kunna bli. Det var ju inte så att jag började jobba på bank eller umgås med den typen av människor. Jag hade ingen psykologisk person bakom rollen utan var fortfarande Linnéa Sjöberg men med tiden blev jag ju mer och mer hon. Det var en väldigt instängd process som bara handlade om min yta.

När lämnar du henne?
Jag störtade ut ur den rollen sommaren inför sista året. Då hade vi påbörjat att skriva essä och jag kände mig extremt utmattad och tömd. Det krävdes en viss analys av mig och för att göra den var jag tvungen att gå ur. Jag hade ingen distans länge och vara bara tvungen att förskjuta det hela för att kunna förstå vad jag hade varit med om. Den sommaren minns jag inte, jag vara bara så full av adrenalin och endorfin!

Det var personligt.
Så klart! Jag tror att all konst är personlig.

I Linnéas ateljé finns spår av alla hennes olika identiteter, efterlämningar från hennes transformationer och prylar som tillhört livsstilen. Visst är hennes praktik performativ men den är också i högsta grad konceptuell och hennes främsta verktyg är hon själv.

Nu jobbar du med projektet Salong Flyttkartong. Kan du berätta om det.
Jag har jobbat med det projektet sedan ett år tillbaka, men den performativa undersökningen eller den romantiska perioden då jag naivt kan gå in i projekt har övergått till en ny period. Efter karriärkvinnan blev jag hennes totala motsats, jag umgås med klottrare och lever mycket för stunden. Jag har köpt en tatueringsmaskin för att jag tänkte skaffa mig min första hobby, jag visste att jag skulle bli uppslukad av det. Jag har alltid gillat tatueringar och hade tatueringar redan när jag var karriärkvinnan men då täckte jag dem. Ett tag hade jag ingenstans att bo så det blev att min salong fick heta Salong Flyttkartong.

LS-studio1

Hur hänger det sociala livet eller umgängeskretsen och det projektet ihop?
De står som en kontrast mot karriärkvinnan, skiter i saker och röjer. Jag är så trött på normer och konventioner och tror att jag flydde in i det här. Rent estetiskt har mina tatueringar stilen, skillnaden är att jag kör på huden inte på väggar.

Har karriärkvinnan och Salong Flyttkartong mötts?
Jag bodde i New York tre månader, där letade jag upp en plastikkirurg på Manhattan och bad honom göra markeringar inför en bröstförstoring sen gick jag hem och tatuerade in de. När jag fick den idén insåg jag att jag var inne i en ny identitet, jag var Salong Flyttkartong med det sättet som jag betedde mig på. Det är ett verk där de två möts.

"Breast Enlargement"

”Breast Enlargement”

Kan du berätta om den nya fasen i projektet.
Jag är inte mitt i processen längre, nu har jag mer kontroll. För ett tag sen var polisen och miljöförvaltningen här, de hade fått anonyma tips. Jag har blivit näthatad av tatuerare för det jag gör, de säger att jag sprider hepatit och inte byter nålar. De är allmänt hatiska och hotfulla, dessutom säger de att jag inte gör konst. Jag tatuerar bara mig själv och mina närmaste vänner, det är inte olagligt. Det kommer till en gräns bara men så har folk från konstvärlden också börjat intressera sig för projektet. Då måste jag ta mitt ansvar som konstnär och berätta om det.

Hur jobbar du vidare?
Nu har jag alla de här erfarenheterna och en massa material som jag ska jobba vidare med på ett annat sätt, kanske få det att funka i den vita kuben. Nu kan jag analysera potentialen i materialet och visa mina färdigheter som konstnär när jag presenterar det. Jag jobbar med en porträttserie kring Salong Flyttkartong och har en bok på gång, dessutom har jag börjar inventera mina egna tatueringar. Jag har precis påbörjat ateljéarbetet kan man säga.

Samtalet mellan Linnéa Sjöberg och Eleonora Ånhammar ägde rum i Stockholm den 16 oktober 2013

Text: Eleonora Ånhammar
Foto: Linnéa Sjöberg, Eleonora Ånhammar

Namn: Linnéa Sjöberg
Född: 1983 i Strömsund, SE
Verksam: Stockholm, SE
Utbildning: Master of Fine Arts 2012, Kungliga konsthögskolan i Stockholm
Aktuellt: Salong Flyttkartong get-togheter på Minibar Artspace i Stockholm den 30 oktober kl.19-21. Efter årsskiftet ett enkvälls-event i projektrummet på Andquestionmark i Stockholm samt grupputställningen ”High and Low Life” curerad av Power Ekroth på Telemark Kunstnersenter i Skien, NO.
www.linneasjoberg.com
This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.