Ateljébesök hos

Kristina Bength

Det är i ett ljust och luftigt rum med stora fönster som Kristina Bength har sin ateljé. På väggarna hänger stora detaljerade akvarellmålningar där den mörkaste svärta möter riktigt vita fält. Hennes verk är fotorealistiska och minner ofta om ståtliga miljöer men med en dunkel och ibland tvetydig historia. Jag är inte bara nyfiken på de bakomliggande berättelserna och hennes intresse för platsen, utan också på den Amanda Kristina Pedersen som är ingången till det här konstnärskapet.

Hur skulle du beskriva din praktik?
Jag utgår från fotografiskt arkivmaterial och utifrån det försöker jag skapa nya historier. Jag jobbar med ett akvarellmåleri men det är det tidiga fotografiet som inspirerar mig. Hur det skapade föreställningar om vad som är normalt och onormalt, friskt och sjukt, kvinnligt och manligt samt hur de föreställningarna påverkar våra identiteter idag. Jag hittade en bedragerska, Amanda Kristina Pedersen, hon dömdes 1904 i min hemstad Falun och henne har jag tagit hjälp av. Hon var verksam som skådespelerska och fotograf. Det är som att jag håller henne i handen när jag går tillbaka till en tid jag själv inte upplevt.

"Det ljus som delats #6" 2012 akvarell på papper, 115 x 164 cm

”Det ljus som delats #6″ 2012
akvarell på papper, 115 x 164 cm

Kan du berätta lite mer om henne och hur hon påverkat dig?
Det är genom domstolsprotokoll och annat arkivmaterial jag känner henne. Hon lät sig inte definieras så lätt och hennes olika roller överraskar mig fortfarande. Hon dömdes för att ta tagit en mängd olika namn och identiteter och lurat polismyndigheter över hela Sverige. Hon var från Danmark och hade varit skådespelerska vid Dagmarteatern i Köpenhamn, vilket hon använde sig av när hon utförde sin bedrägerikonst. Hon intog roller både på scen och i verkligheten kan man säga. Under en tid var hon också yrkesverksam som sjukhusfotograf och jag började intressera mig för fysionomiska porträtt, fotografier som försöker bestämma människors inre genom deras yttre. Kanske deltog hon i att kategorisera och definiera patienter genom deras utseende, kanske sorterande hon fysionomiska porträtt i sjukhusarkiven. I vilket fall måste hon och jag tagit del av samma bildmaterial. Men när jag gjorde projektet ”Amanda Kristina Pedersens Fysionomiska undersökningar” vände vi bort blicken från patienters kroppar och ansikten och undersökte istället miljön. På något sätt är det som att jag har en till person i min praktik, hennes erfarenheter inspirerar mig, men det också som om hon regisserar mig in i nya projekt. Vi kopplas samman genom att jag ser det hon måste ha sett.

KB-studio1

Är det hennes material uteslutande du jobbar med?
Det får bli osagt. Det har varit en del i arbetet att presentera dokumentärt material av henne, samtidigt som jag själv intagit en bedragerskas roll. Hennes och mina erfarenheter är ibland sammanflätade. Bedragerskans roll är egentligen inte så olik konstnärens, man förfalskar och hittar på. Skapar en fiktion, utan att säga exakt hur det går till.

Vilken betydelse har det att dina verk är fotorealistiska?
Jag framkallar de miljöer som Amanda Kristina Pedersen har sett, på det sätt hon kan ha sett dem. Det finns ett kopierande drag men jag vill också att andra lager ska framträda i akvarellmåleriet, och just vattenfärgen blir som någon slags framkallningsvätska. Eftersom jag jobbar i en vått-i-vått teknik är måleriprocessen bitvis slumpmässig och dramatisk även om resultatet kan se precist ut i efterhand. I en jättestor vattenfläck flyter en massa färg runt som jag försöker kontrollera. Samtidigt försöker jag släppa kontrollen så att materialet kan visa mig nya vägar in i måleriet. Målningarna är ett resultat av den växelverkan. Men anledningen till att målningarna är fotorealistiska är också för att jag intresserat mig för det analoga fotografiets egenskaper. Särskilt alla dess misstag, som till exempel när information raderas om fotografiet är över- eller underexponerat.

detalj ur "Det ljus som delats #8" 2012 akvarell på papper, 28 x 511 cm

detalj ur ”Det ljus som delats #8″ 2012
akvarell på papper, 28 x 511 cm

Det är mycket arkitektur och rumslighet i dina målningar, hur tänker du kring det som motiv?
Just nu när du ställer frågan tänker jag på att platsen och miljön är viktiga för att minnas, och passar inte rummet minnesbilden konstruerar jag den. Men i mina projekt har jag egentligen utgått från porträtt, till exempel Amanda Kristina Pedersens tvångsporträtt som fängelsemyndigheten tog när hon frigavs. Man klädde ut de kvinnliga fångarna till borgerliga damer enligt visitkortporträtts-estetiken. Kvinnor skulle se prydliga ut med högknäppt krage, rak rygg och händerna i knät. De skulle inte möta kamerans blick. De manliga fångarna däremot fotograferades i sina fångkläder. Att vara kriminell ingick inte i föreställningen om vad en kvinna kunde vara, och det var i rollen kvinna de kvinnliga fångar skulle passa in. Jag försöker se genom Amanda Kristina Pedersens blick, inte på henne. Jag har tyckt att det är intressant att titta på platsen, miljön, arkitekturen och instrumenten för att se hur arkitektoniska rum formar vår identitet och samvaro.

Är du intresserad av den faktiska platsen eller snarare idén om den och vad den befäster?
Både och. När det gäller medicinska miljöer har jag besökt nedlagda sinnessjukhus, tagit del av fotografiskt arkivmaterial och journalfilmer, läst allt från avhandlingar till skönlitterära texter och pratat med människor som jobbat på sinnessjukhus. Det man kan säga är att patientens berättelse inte är helt lätt att få ta del av. I målningarna ”Det ljus som delats” intresserade jag mig för att mentalsjukvårdens problem ofta uppfattades som arkitekturens problem. Patientgrupper skildes åt och segregering byggdes in i huskropparna med ”Mans” och ”Kvinns” som motpoler på varsin sida av läkaradministrationen som låg i mitten. Patienternas beteenden definierade de olika avdelningarna med de stormiga patienterna längst ut, de oroliga och halv-oroliga närmare mitten. Byggnaderna skulle ligga på en öppen, värdig och vacker plats. Gärna med utsikt över en sjö. När kritiken började växa mot de slutna institutionerna försökte sinnessjukhusen visa upp en gladare bild genom idylliska bildreportage. I min konstnärliga gestaltning är jag intresserad av vilka bilder man skapat av platsen.

KB-studio2

Det har blivit mycket sjukhus och mentalsjukhus, hur kommer det sig?
Jag tror det är en slump. Jag hittade Amanda Kristina Pedersen, hon var sjukhusfotograf och jag intresserade mig för fysionomiska porträtt. Nu hakar det ena projektet i det andra. Det är ibland svårt att veta varför man tycker något är intressant.

Just biologi och naturvetenskap är så normerande.
Ja, exakt. Hur läkarvetenskapen fått sin auktoritet har också varit intressant att läsa om.

Din arbetsprocess upplevs som väldigt researchorienterad.
Jag får idéer av att läsa, det intuitiva sätts igång då och det är det jag bygger vidare på. För mig är läsa som att skissa, jag läser lite här och där sedan dyker idéer upp. Eller så gör det inte det.

detalj ur "Det ljus som delats #8" 2012 akvarell på papper, 28 x 511 cm

detalj ur ”Det ljus som delats #8″ 2012
akvarell på papper, 28 x 511 cm

Kan du berätta lite om vad du jobbar med nu?
Just nu jobbar jag tillsammans med Jan Rydén, Sigrid Sandström och Jonatan Habib Engqvist med att färdigställa vår publikation ”Thinking Through Painting”. Vi har sedan 2009 träffat konstnärer, filosofer och curatorer för att skapa en plattform för samtal om måleri som vi själva saknat. Vi intresserar oss för måleriets växelverkan mellan begreppsbaserat språkligt tänkande och ett förkroppsligat sätt att tänka genom material, rumslighet, varseblivning och måleriet som handling. Vi har inte drivit en tes om vad måleri är eller bör vara. Istället har projektet handlat om att börja i det som är, i olika måleriska praktiker och deras självförståelse. Vi kommer att ställa ut tillsammans med tre av de amerikanska målarna vi träffat, David Reed, Marc Handelmann och Wendy White på Konstakademien i Stockholm. I utställningen hoppas vi kunna iscensätta vad som händer mellan tanke eller skiss och verk. Vi tänker oss att utställningen kommer att fungera som en katalog till boken, och att boken kommer att fungera som en utställning.

baksidan av "Det ljus som delats #3" 2012 akvarell på papper, 115 x 168 cm

baksidan av ”Det ljus som delats #3″ 2012
akvarell på papper, 115 x 168 cm

Hur tänker du kring måleriet?
Det finns inget som gör mig så uppslukad. Genom måleriet kan jag tänka på annat än måleri. Det går genom kroppen. Men det är verkligen mellan måleri och foto som min praktik befinner sig. ”Riktiga” målare som tar olika sätt att måla på, den typen av målare är inte jag. Jag är fast vid fotografiet och förhåller mig inte till måleriets historia eller kanon. Men jag tror inte att jag kommer komma till en punkt där jag gör slut med måleriet, däremot kommer jag att vara otrogen.

Samtalet mellan Kristina Bength och Eleonora Ånhammar ägde rum i Stockholm den 26 mars 2014

Text: Eleonora Ånhammar
Foto: Kristina Bength, Eleonora Ånhammar

Namn: Kristina Bength
Född: 1984 i Falun, SE
Verksam: Stockholm, SE
Utbildning: Bachelor of Fine Arts 2008, Valand i Göteborg
Aktuellt: grupputställning på Kungliga Akademien för de Fria Konsterna i Stockholm med tillhörande boksläpp efter sommaren samt separatutställning i december på Rättviks Konsthall.
www.kristinabength.se
This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.