Ateljébesök hos

Karl Norin

Jag träffar Karl Norin i Hökarängen där han bor och sedan några månader tillbaka även har sin ateljé.  I hans arbetsrum finns ett helt gäng påbörjade målningar, material i form av olika textilier och ett arbetsbord där hans projekt tar form med hjälp av en egentillverkad vakuumprocessor. Uttrycket i Norins målningar ter sig abstrakt och det gör mig nyfiken på hur han förhåller sig till just abstraktion och varför han väljer att kalla sina vakuuminpackade objekt för målningar.

Din senaste soloutställning på Niklas Belenius hade namnet ”Think for me, please.” Vad refererade titeln till?
Jag hade vid titelns tillkomst en idè att spela ut ett personligt bråk genom min utställning. Jag tänkte sätta massa interna titlar som bara skulle uppfattas av en handfull människor, som någon slags kontrast till målningarna som var dekorativa och öppna. Det var kanske lite väl dramatiskt tänkt. I slutändan ändrade jag mig men då var titeln redan satt.

De verk du arbetar med nu presenteras som målningar, men de är inte målade. Hur skulle du själv beskriva dem?
För mig är det självklart att de är målningar. Personer i min närhet tycker att jag ska kalla dem för objekt, men jag ser på dem annorlunda. Mina verk är inte målade men de är spända på ram och ofta presenterade på väggen. Jag vill att man ska betrakta dem som målningar. För mig är de inte intressanta som tredimensionella objekt som man kan gå runt, de handlar om färg och form på ytan.

KN-studio2

Hur förhåller du dig till abstraktion?
Mitt arbete är abstrakt, men det är samtidigt den totala motsatsen till det modernistiska sättet att förhålla sig till konst. Jag tar ett funnet objekt och gör en så kallad abstrakt målning av det. Men jag vill att mina verk ska väcka associationer till andra företeelser eller miljöer. I den historiska modernistiska traditionen försöker man komma ifrån just det sättet att se på konst.

Hur väljer du material?
Jag väljer de material som jag uppskattar rent visuellt. Jag gillar bland annat billiga heminredningstextilier, som spets, garner, ryamattor och fejkpälsar. Jag går ofta i heminredningsaffärer som Hemtex för att hitta material. Det material jag tycker är mest intressant är massproducerade hushållsartiklar och heminredning, som kanske främst är förknippade med de traditionella kvinnliga hantverken.

"Utan titel" 2013 mixed media, 98 x 116 cm

”Utan titel” 2013
mixed media, 98 x 116 cm

Samtidigt tänker jag att det blir hantverkets motsats om du använder dig av det industritillverkade och massproducerade.
Ja, en stor del av mitt material ser ut att vara klassiskt hantverk men är egentligen massproducerat och maskintillverkat. Det är den kontrasten som intresserar mig. Jag köpte en spets på Lidl nyligen, som var väldigt billig och fanns tillgänglig för att vem som helst skulle kunna köpa den och göra sig en spetsklädd halsduk. Det materialet är massproducerat, det är tillverkat i Kina, förmodligen färgat i Indien och sen skickat till Sverige. Det är som sagt inget high end hantverk som jag arbetar med för att göra mina målningar.

Refererar verken till sitt ursprungliga material?
Ja, de gör de. För mig spelar det också stor roll varifrån materialet kommer. Även om jag inte vill göra föreställande konst som berättar en historia, så finns det även en berättelse i materialet. När jag letar material så letar jag på specifika ställen. Jag gillar som sagt att köpa saker på Lidl. De mattor jag letar efter vill jag hitta i billiga affärer i förorten. Det händer något när man flyttar in den typen av formspråk i gallerirummet. På det sättet har materialet redan en berättelse genom sitt ursprung.

Har du någonsin arbetat med den typen av storytelling som dina verk nu ställer sig mot?
Ja, det har jag gjort tidigare. På konsthögskolan arbetade jag på olika sätt för att komma fram till vad jag själv tyckte om de olika metoderna och vad som kunde ta mitt arbete vidare. Mitt mål är att försöka göra konstverk som kan stå för sig själva, utan ett sammanhang eller historia.

Rent praktiskt, hur går du tillväga när du gör dina målningar?
Jag använder mig av långfibriga material i olika färger som jag komponerar på en ram och bestryker med Epoxiplast som annars oftast används vid tillverkningen av båtar och kanoter. Därefter lägger jag kompositionen över en glasskiva och täcker in allt med plast. Sedan kopplar jag upp en pump till målningen som suger ut all luft som finns i materialet så att ett vakuum bildas. Genom att skapa ett vakuum fylls alla luftutrymmen som vanligtvis finns i syntetmaterialet, t.ex. mellan pälshåren, med plast.

Hur kom du fram till din metod?
Genom Mejan träffade jag en äldre man som hade ett företag som höll på med vakuumbäring. Han arbetade med ubåtar åt US Marine. Jag besökte hans företag och fick lära mig hur han och hans son arbetade. Deras projekt var i mycket större skala, och med en helt annan precision. Materialen var tvungna att vara skottsäkra och vattentäta, jag har inte alls det kravet på mina målningar. Jag arbetade fram en garageversion av deras teknik i min egen ateljé och experimenterade i ett år innan jag kom fram till min slutgiltiga form. Jag är inte intresserad av teknik egentligen, men med den här typen av vakuumbäring kände jag att jag hittade ett nytt sätt att göra måleri på, och då blev det intressant. Hade jag haft jättemycket pengar skulle jag kanske anlitat ett science team som skulle göra det tekniska åt mig.

"Knaus Skyway" 2013 mixed media, 60 x150 cm

”Knaus Skyway” 2013
mixed media, 60 x150 cm

Men då skulle det kanske bli för perfekt?
Ja, precis. Jag tycker att det är en styrka att mina verk är mänskliga, att det finns delar som inte är helt perfekt utförda. Verken visar en transparens, de avslöjar tekniken.

Kan du ändra eller korrigera ett verk när du satt igång vakuumprocessen?
Nej, när jag satt igång processen så kan jag inte ändra något. Det är det som är det spännande med den här tekniken. Jag kan vara helt övertygad om att en målning kommer vara fin och så har plasten reagerat fel med materialet eller så har färgerna jag använt slagit ut varandra. Jag har raserat ganska många projekt innan jag hittade formen jag ville använda. Man får bara släppa kontrollen och vänta på resultatet och inse att det måste få ta tid.

KN-studio1

I den här delen av din praktik verkar du arbeta förhållandevis individuellt. Hur ställer du dig till samarbeten?
Jag gillar verkligen samarbeten. Sedan en tid har jag och ett gäng vänner konstnärsgruppen ”Senoren” där vi gör projekt som ligger ganska lång utanför våra enskilda praktiker. Alla som är med har olika inställning till sitt individuella konstnärskap, och det är ganska intressant för vi är så olika i våra arbetssätt och metoder. Vi är tjugo personer och det blir stökigt. Men det är också det som gör att intressanta projekt arbetas fram. När vi är så många tvingas vi att förhålla oss kollektivt till vårt arbete, vilket gör att vi arbetar friare. Vår enda regel är att inte ta med våra egna praktiker i vårt gemensamma skapande. Vi har bland annat arbetat mycket med performance. Det är en helt annan process än att arbeta enskilt. Nervositeten finns inte närvarande på samma sätt. Vi har publika projekt nästan varje månad och arbetar just nu med en större utställning som vi ska ha i London i vår.

Samtalet mellan Karl Norin och Olga Krzeszowiec Malmsten ägde rum i Stockholm den 5 november 2013

Text: Olga Krzeszowiec Malmsten
Foto: Karl Norin, Olga Krzeszowiec Malmsten

Namn: Karl Norin
Född: 1982 i Fjällbacka, SE
Verksam: Stockholm, SE
Utbildning: Master of Fine Arts 1013, Kungliga Konsthögskolan i Stockholm
Aktuellt: arbetar inför en separatutställning utomlands under sommaren samt utställning med konstnärsgruppen Senoren i vår.
This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.