Ateljébesök hos

Dimen Abdulla

Vi träffas i Skrapan i södra Stockholm för att ta oss till den lägenhet som Dimen Abdulla både bor och arbetar i. En studentlägenhet tillika arbetsplats med svindlande utsikt, belägen över köpcentret i Skanstull. På hennes arbetsbord finns endast en dator och maskinskrivna texter i buntar. Vid sidan av bordet en skrivmaskin och måleriredskap. De skvallrar om Dimens tidigare praktik. Hon har arbetat med både text och måleri i perioder. Idag skriver hon för teater. Vi pratar om hennes arbetsprocess, vithetsnormen i teater-Sverige och om vilken betydelse de egenskrivna porrnovellerna haft för hennes arbete.

Du har en bakgrund i en rad konstnärliga praktiker. Bland annat har du gått dramaturglinjen på Biskops Arnö, fri konst på Kungliga konsthögskolan och nu senast dramatik/dramaturgi på STDH (tidigare DI). Hur har dessa inriktningar påverkat dig?
Nu när jag har möjlighet att se tillbaka på mitt val av studier inser jag att man får intrycket att jag aktivt sökt mig till elitskolor med olika konstnärliga praktiker. Jag har inte gjort några som helst strategiska val. Jag har alltid flutit med naivt, faktiskt jävligt korkat. Helt ärligt så har jag inte tidigare känt till de här miljöernas kulturella konnotationer. Jag har hela tiden egentligen bara drivits av att hitta sätt att kunna uttrycka mig på när mina livsutrymmen varit klaustrofobiska. I perioder har det varit text, i andra måleri. Sedan några år tillbaka har jag fokuserat helt på skrivandet. Jag skriver mest för teater nu men jag märker att alla mina år på olika skolor har bidragit till att utveckla mina arbetsprocesser.

På vilket sätt?
Framförallt har det handlat om tid. Och om att tillåta sig att vara ful, skitdålig och värdelös. Min lillasyster börjar alltid med ingången att det ska vara perfekt. Jag vet att jag inte är perfekt, jag har snarare fått starka påminnelser om det motsatta. Jag har liksom accepterat detta. Jag vet att jag är dålig, men jag har en enormt stark känsla för vad som är bra och jag är beredd att jobba tre gånger så hårt som någon annan för det. Under mina tre år på Mejan gick jag runt som en idiot, fett förvirrad. Det var nog faktiskt först efteråt som jag fattade att jag ens gått där. På Pernbys målarskola fick jag till och med veta att jag räknades in som B-lagare eftersom det inte skulle bli nåt av mig. Jag är bra på att överraska, det är en talang jag har. Jag gör bara, det är väldigt okomplicerat. Det finns ingen magi. Jag jobbar. Sitter och skriver. Och blir outhärdlig för mina vänner.

Så du bytte textskapande mot måleri?
Ja. Det hela gick för fort och jag hann inte etablera en egen relation till måleriet. Jag hann inte förstå vad jag gjorde och varför jag gjorde det, det bara pågick av sig självt och i desperation och frustration. Innan Mejan hade jag på Pernbys målarskola målat fem dukar och det var i princip allt jag hade målat innan Kungliga Konsthögskolan. Jag tror på tid och isolation i förhållande till skapandet. Att etablera ett eget samtal med sina idéer, tankar och sitt målande och skrivande. Det behöver vara ofredat. Min upplevelse av Mejan var att andras blickar och kommentarer våldförde sig på mitt utrymme i mitt måleri. Det var ju ingens fel, men jag fick aldrig erövra måleriet för jag visste inte hur. Pallade till slut inte med att måla med andra i åtanke så jag gav upp.

"Utan titel" 2009 olja på duk, 150 x 130 cm

”Utan titel” 2009
olja på duk, 150 x 130 cm

Vad har du för relation till ditt skrivande?
Jag började använda mig av skrivandet när jag som elvaåring försökte begripa mig på min sexualitet. Jag hade ingen att vända mig till så jag vände mig till skrivandet och läsandet och mjukporr på ZTV efter midnatt. Och den naturliga vägen blev att börja skriva porrnoveller. En klasskompis fick nys om det och började beställa flera porr-noveller. Det hela ledde till att jag på mina raster hade högläsning av dessa för mina skolkamrater. 

Vad kul att det accepterades och inte blev skambelagt i den miljön.
Det var så oskuldsfullt. För mig låg det aldrig något tyngre erotiskt värde i det. Jag gick igång på att någon ville lyssna på mig, men jag upplevde också mycket kärlek inom mig genom skrivandet av mina karaktärer. Det var då jag började skriva i större utsträckning, framförallt brev. Nu så här i efterhand inser jag att alla mina brev var skrivna i syfte att manipulera bilden av mig och plantera idéer hos de som fick breven. Men, det var väl också ett sätt att överleva och förstå en värld som jag aldrig förstått.

DA-Studio2

Hur personlig är du i dina texter?
Jag har ingen som helst fantasi, så jag är helt oförmögen att hitta på saker i mitt huvud. Ren fiktion på så vis intresserar inte mig för jag vet inte hur man gör. Mina texter kommer från fragment av den verklighet jag ser, upplever, hör. Jag stjäl allt från min omgivning, ibland känner jag att det jag gör är olagligt mot lagar om vänskap. Jag är rätt vårdslös och gräver där jag står. Ofta upplever de som står mig nära att de känner igen sig i resonemang, minnen eller enskilda händelser jag skriver om. Det är nog väldigt personligt, men schizofrent eftersom jag väver in så många fragment från så olika håll i mina texter.

Har du i åtanke i skrivande stund att dina verk så småningom ska läsas av någon annan?
Det är lite olika. I första hand förhåller jag mig till mig själv, alltid. Nu när jag har fått en rad beställningsuppdrag måste jag ha publik eller en form i åtanke. Men jag kompromissar sällan och jag tycker inte om att förhålla mig till ramverk eller regler. Det är för tråkigt. Men jag tänker att om jag så gott som möjligt är nyanserad och komplex i mitt berättande så behöver jag inte anpassa mig. Då står texten för sig själv. Från Sveriges radio fick jag i uppdrag att skriva en novell på 24 minuter. Då visste jag inte ens vad som kännetecknade en novell. Min utgångspunkt är alltid att jag inte vet någonting. Och varje gång jag sätter mig för att jobba övermannas jag av den enorma känslan av hur fan jag ska lösa detta och det är alltid panik och oro som mitt skrivande börjar från. Det är också en frihet, jag lyckades skriva en novell ändå tror jag.

Var det novellen ”På alla fyra”?
Ja precis. ”På alla fyra” handlar om en tjej som på alla sätt vill komma in i överklassen. Hon analyserar hur överklasskids för sig, försöker vara som dem, och blir galen på köpet. Den är, som de flesta av mina texter baserad på en rad människors upplevelser och tankar, inte minst mina egna. Handlingen är fiktiv, men med verkliga referenser som inspiration. Tjejen i ”På alla fyra” är bunden till min egna längtan efter ett sammanhang och plats. Och viljan att göra allt för att hitta hem, en plats där man kan vara med sig själv. Den längtan är nog inbäddad i allt jag är och förhåller mig till.

Hur upplevde du att det var att börja på STDH som ytterligare en skola med höga kulturella trösklar?
Innan Stockholms dramatiska högskola hade jag ingen som helst relation till teater. Jag sökte mig dit eftersom jag inte kom in på filmmanus men ville skriva. Det snackades mycket om Pinter, Beckett, Handke – namn som var helt främmande för mig. Eller Shakespeare. Jag kom från ett annat sammanhang och det var väldigt svårt att hitta plats och känna att jag har lika mycket rätt att vara här som alla andra. Det gick så långt att jag var på väg att hoppa av utbildningen. Jag hittade under sommaren innan andra året en idé om separation som en strategi för att fortsätta min utbildning.

DA-Studio1

Berätta mer om den strategin.
Jag beslutade mig att separera mig från allt som har med skolan att göra. Att jag var en besökare, en gäst, aldrig en medlem i någon familj. Att jag får existera i den men inte vara beroende av den. Men jag vill inte dra det så långt som att jag inte förstår att min makt förskjuts och förflyttas beroende på de rum jag vistas i. Jag är inte alltid en underdog. Hela idéen som separation är faktiskt den bästa överlevnadstaktiken jag haft i mitt liv. Den fungerar skitbra. Det handlar om gränser, avgränsningar, vad som är jag, vad som är du, vad som får gå in i mig och vad som kommer ut ur mig.

Vad arbetar du med just nu?
Jag har precis avslutat barnpjäsen ”Nomnomnom”, en ganska obehaglig historia, en filosofisk existentiell pjäs som riktar sig till nioåringar och som tar upp ämnen som verbal misshandel och mobbing. Hela stycket utspelar sig i en dröm och handlar om en flicka som får besök av monstret Nomnomnom som vill stjäla hennes mun och äta upp henne. Det kommer sättas upp på Skärholmens stadsteater i oktober. Jag sitter nu med en musikal för Ung Scen Öst som handlar om tre systrars revolution. Det är en text jag skrivit till mina systrars ära. Gävle Folkteater och regissören Michael Cocke bjöd mig in att skriva för ”Kärleken är fri!”. Uppsättningen har premiär nu i maj och ska turnera. Mitt bidrag är ett körverk om en mor och dotters uppgörelse kring svek, arv och skam. 

Det verkar vara många projekt riktade till barn. Är det ett medvetet val?
Nej, det har bara råkat bli så. Jag har fått beställningsuppdrag från olika håll som råkar ha målgruppen unga och barn. Men jag känner att barnteater inte behöver betyda att jag väljer bort ämnen som jag vill skriva om. Jag är inte intresserad av varken ålder, färg eller kön. Mina texter handlar om det mänskliga psyket. De kan rymmas i alla typer av kroppar. Jag vill skriva allt.

textutdrag ur "Pappasjukan" 2011-2012

textutdrag ur ”Pappasjukan” 2011-2012

Känner du att du tilldelas ämnen som ”passar” din bakgrund?
Jag upplever att jag haft tur med att få förtroendet att få välja väldigt fritt vad mina projekt ska behandla, jag känner inte mig typecastad men kanske att det finns ett intresse för mig som tjej med invandrarbakgrund. Det gör mig inget så länge jag får göra det jag vill.

Hur har det påverkat dig?
Nästan alla verk som går upp på teater idag innehar nästan bara vita kroppar. Det är så skevt. Jag har det i åtanke när jag skriver. Jag tänker att mina karaktärer kan spelas av vem som helst och att de är människor i en värld där de får ta plats med all sin skevhet. Jag skriver om skeva, sjuka människor med enorma behov och drivkrafter. Och det är personligheter som finns i alla kroppar. Det vore att banalisera människan genom att förflytta dessa begär in i specifika kroppar. Fan, det här är en stor fråga.

Porren då? Är det ett avslutat kapitel?
Vad roligt att du nämnde det. Jag är sjukt pepp på att skriva porr, men framförallt skriva förförande upphetsande texter som triggar fantasin. Jag skriver med specifika människor i åtanke att förföra. Vi får se hur det blir. Det ska bli sjukt kul!

Samtalet mellan Dimen Abdulla och Olga Krzeszowiec Malmsten ägde rum i Stockholm den 6 april 2014

Text: Olga Krzeszowiec Malmsten
Foto: Dimen Abdulla, Olga Krzeszowiec Malmsten

Namn: Dimen Abdulla
Född: 1984 i Kirkuk, Irak
Verksam: i Stockholm
Utbildning: Bachelor of Fine Arts 2013, Kungliga konsthögskolan i Stockholm
Aktuellt: går just nu kandidatutbildning i dramaturgi vid Stockholm Dramatiska Högskola. Premiär för ”Kärleken är fri!” i maj på Folkteatern Gävleborg samt med ”Nomnomnom” på Skärholmens Stadsteater och ”På alla fyra” på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, båda med premiär i höst.
This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.