Ateljébesök hos

David Molander

Det är en mörk höstkväll när jag träffar David Molander i hans ateljé, den ligger i källarplanet i ett bostadshus centralt i Stockholm. Han berättar att en mörk ateljé är att föredra när han redigerar sina bilder och det blir en del sena kvällar. Jag är nyfiken på hans fotografier, sammanfogade av hundratals olika bilder, skildrar de ofta vårt gemensamma stadsrum.

Hur hittade du det till det fotografiska mediet?
Det är en process i flera steg. Jag har alltid gjort bilder, som liten också. Ritat, tecknat och målat mest. Jag började fota när min storebror gjorde det. Sen köpte jag en systemkamera ganska tidigt och fotade mycket. Det jag är glad över är att jag fick den analoga biten först, generationer som kommer får det inte. Jag började med det men sen gick jag över till digitalt.

Kan du berätta lite om din utbildning och hur den präglat dig?
När jag pluggade så gjorde jag student tv och radio. Sen började jag på Harvard i Boston, där var det inte meningen att jag skulle hålla på med foto och film men det blev så av en slump kan man säga. Det tog upp mer och mer av min tillvaro. Man kunde shoppa kurser, course shopping period, som det hette är en vecka då man kan testa olika kursen. Jag såg att det var en fotograf som heter Chris Killip på skolan, han hade en kurs i avancerad fotografi. Min tanke var att smyga in och bara kolla läget, jag tänkte att det säkert var mycket folk där så jag kunde gömma mig längst bak. Men det vara ju bara fem personer där så han dök direkt på mig när jag gick in. Han sa att det var en avancerad kurs och att man måste ha gått med honom tidigare, men så frågade han vad jag fotar med. Jag sa kameran jag hade då, en gammal analog kamera. Han frågade om jag visste vem Robert Frank är, det visste jag inte då. Det var verkligen inte bra tyckte han. Men så frågade han vilken svensk fotograf som var min favorit. Det var jag inte beredd på! Jag hade precis läst en bok om Charles Lindberg som flög över atlanten så jag drog till med honom. Han är ingen fotograf på det sättet alls!

"Gröna gången" 2011 inkjet print, 100 x 100 cm  Courtesy Cecilia Hillström Gallery

”Gröna gången” 2011
inkjet print, 100 x 100 cm
Courtesy Cecilia Hillström Gallery

Fick du gå kursen?
Ja, han gillade mina grejer och jag fick gå kursen. Det var så jag började hålla på med foto på en seriösare nivå. Nästa termin tog jag en kurs med en annan fotograf, Jacqueline Hassink. Under sommaren stannade jag och jobbade åt henne och en annan fotograf som hade ett recidency där, Sharon Lockhart. Då fick jag se hur de jobbar. Sen sökte jag till Fotohögskolan i Göteborg, där gick jag masterprogrammet. Det var en bra klass, alla håller på och jobbar nu. Det var en bra miljö.

Du har fotat Slussen och är nog ganska förknippad med det projektet. Var det ditt examensprojekt?
Egentligen inte. Det var en serie bilder från Selma Lagerlöfs torg som var mitt examensprojekt. Men det kanske blev så lite grann, jag ställde ut dem samtidigt.

DM-studio2

Kan du berätta lite om projektet med Slussen.
Det projektet började med att jag ville göra en bild som växte ut över väggen. Eftersom jag är från Stockholm har jag passerat Slussen många gånger, det är en plats som intresserade mig att försöka göra en helhets bild av. Den är så svåröverskådlig och har så många motsägelser. Den har underjordiska gångar, panorama vyer, olika ljus, alla riktningar, den är både barriär och genomfart som gör den intressant. Men också färger och texturer som tilltalar mig. Jag var där och fotade under ett år och jobbade sen ihop bilderna till verket. Jag har visat det på väldigt många olika sätt. Som en stor bild, detaljbilder, en digital variant som ligger online och en filmversion som visas på Stockholms stadsmuseum.

Fortsätter du att jobba med Slussen?
Ja, faktiskt. Jag blev kontaktad av en kille som är en av dem främsta på Urban Exploration i Sverige. Han har varit nere i alla utrymmen under Stockholm och har superkoll på dem. Det finns ju en annan del av Slussen som man inte ser. Vi har varit nere och fotat, tanken är att någon gång i framtiden göra en till version eller ett tillägg.

"Välkommen till Selma Lagerlöfs torg" 2010 diasec, 70 x 90 cm  Courtesy Cecilia Hillström Gallery

”Välkommen till Selma Lagerlöfs torg” 2010
diasec, 70 x 90 cm
Courtesy Cecilia Hillström Gallery

Slussen fortsätter ju att vara aktuell, inte minst i den pågående debatten.
Det är intressant att se hur viktig Slussen är. Det är ingen liten deal för folk, deras levnadsmiljö förändras. Det har jag märkt i många av mina projekt, Selma Lagerlöfs torg till exempel är annorlunda från Slussen men det är en viktig fråga för folk som bor där. Omgivningen och hemmiljön i staden är viktig.

 

 

Hur väljer du dina platser?
Det är olika. Ibland har jag en konceptuell idé redan innan, eller så ser jag saker som jag tycker är vackra eller intressanta. Ibland är det en intellektuell process och ibland bara en önskan om att göra fina bilder. Båda sätten brukar vara lika bra, i slutändan går de alltid ihop. Var man än börjar gräva hittar man så många möjliga spår, ju mer man sen jobbar med något hittar man det verkligt intressanta. Jag har inget emot fina bilder, det kan bli beskyllt för att vara ytligt men det som uppfattas som skönhet är minst lika viktigt som mer konceptuella arbeten.

Du hittar ofta skönhet i stadsrummet.
Ja, det har blivit så. Olika stadsmiljöer. Men jag har lite olika sidospår också, jag håller på med en serie från nattklubbar där det började med att jag gjorde en bild i källaren på Berns. Den består också av hundratals bilder som är sammanfogade. Den har kanske en mindre tydlig koppling stadsrummet, där handlar det mer om färg och form.

DM-studio1

Det finns en känsla av hyperrealism i dina verk. Det hänger nog ihop med din metod att sammanfoga en massa bilder. Kan du beskriva hur du jobbar.
Jag åker till en plats ganska många gånger och fotar, där tar jag hundratals foton. Numera filmar jag och tar upp ljud också. Jag samlar in platsen kan man säga. Ibland är det vissa spår jag följer, jag har jobbat med ett projekt där jag letar efter borttagna texter i stadsrummet. Om jag upptäcker att något saknas, återvänder jag till platsen. Om jag vill ha ett annat ljus, återvänder jag igen. Och så kan det hålla på. Det mesta arbetet sker ändå i min dator, där sätter jag ihop allt. Ibland har jag bilden klar i huvudet redan innan men den kan också ändras under arbetet.

Finns det någon speciell känsla du vill förmedla i dina bilder?
Nej, det är olika i varje projekt och bild. Det är sällan samma grej.

Jag upplever dina bilder som dystopiska och mörka. Ligger det något i det?
Många är mörka och jag vet att andra kan uppleva dem som dystopiska, men för mig finns det något hoppingivande i det mörka. Det är intressant hur olika vi ser på bilder. När jag visade serien med Selma Lagerlöfs torg tyckte de som inte var från området att det såg hemskt ut. Men när jag visade serien för dem som bor i området tyckte de flesta att det finns något vackert i miljön.

Var ligger Selma Lagerlöfs torg? Kan du berätta om den platsen.
Det ligger i Backa på Hisningen, utanför Göteborg och är ett problematiskt område. Ett av Sveriges mest brottsdrabbade. Det är mycket polisnärvaro där och ambulanser får inte rycka ut utan poliseskort. Det är en plats som är eftersatt socialt och politiskt kan man säga. Det gör den intressant på olika sätt, det sätter fingret på både problem och lösningar.

Hur tänkte du när du jobbade med den serien?
Torget är planerat på 60-talet. Det är en väldigt modernistisk arkitektur där och platsen är planerad efter det modernistiska manifestet. Så här ska du bo, här ska du parkera bilen, där ska du handla. En strukturerad och rationell idé om livet. Jag var intresserad av kontrasten mellan ett sådant tänk och Selma Lagerlöf. En sagoberättare som talar om djupa skogar, övernaturliga fenomen och vild natur. Jag ville skildra det modernistiska så jag inventerade objekt som man gjorde då. Jag fotade varje objekt, rakt på. Väldigt sakligt och rationellt. För att få in Selma Lagerlöfs anda byggde jag upp en scen där platsen vuxit vild. Vilket den också gjort där, objekten har nästan blivit individer. De är rostiga och krokiga. Därför byggde jag upp bilderna som en slags skog.

detalj från "Zucotti Park" Courtesy Cecilia Hillström Gallery

detalj från ”Zucotti Park”
Courtesy Cecilia Hillström Gallery

Kan du berätta om din utställning på Storefront for Art and Architecture i New York. Det är ett speciellt ställe och det blev ett annorlunda uppdrag.
Jag har gjort en serie med scener från New York, en av scenerna är när Occupy Wall Street rörelsen år 2011 är i Zuccotti Park. Det här stället gör utställningar om arkitektur, stadsmiljö och politik men saken är den att deras vägg är i olika paneler som ett puzzel, de kan dessutom vridas runt och vändas ut mot gaturummet. Där ville de ha min bild, på den 25 m långa väggen. Det var jättehäftigt att få göra en så stor bild som visades mitt i staden! Inne i galleriet visades andra av mina bilder, det kändes som att vara mitt i min bildström.

Det fotografiska mediet gör det möjligt att genomföra ett sådant projekt.
Ja, men bitvis var det en mardröm och jobbigt att planera den här
25 x 3 m stora bilden från Stockholm. Bara en sådan grej som att planera för gångjärnen. Sen var bilden 1002 inch bred och gigantisk att öppna, då visade det sig att Photoshops restriktioner är på 1000 inch. Det var ganska ironiskt att komma fram till det men monumentalt på samma gång!

Du fick nyligen Beckers konstnärsstipendium. Grattis! Vad kommer du visa i den utställningen?
Tack! Det blir både rörlig bild och stillbilder. Nya verk också, från Berlin som jag jobbar på nu.

Samtalet mellan David Molander och Eleonora Ånhammar ägde rum i Stockholm den 28 november 2013

Text: Eleonora Ånhammar
Foto: David Molander

Namn: David Molander
Född: 1983 i Stockholm, SE
Verksam: Stockholm, SE
Utbildning: Master of Fine Arts 2010, Fotohögskolan i Göteborg, SE
Aktuellt: separatutställning på Färgfabriken i samband med Beckers konstnärsstipendium 2014 med vernissage 25 januari 2014
www.davidmolander.com
This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.