Ateljébesök hos

Åsa Ersmark

Åsa Ersmark har sedan en kort tid tillbaka sin ateljé i studiokomplexet Platforms lokaler i södra Stockholm. I det nya arbetsrummet är produktionen av hennes senaste videoverk i full gång, ett projekt som precis som tidigare verk har en rad skulpturala referenser. I ateljén finns en sektion avsedd för inspelning, en för arbete med miljöer och rekvisita och ytterligare en plats för efterproduktion – en Hollywoodstudio i miniformat som hon själv säger. När vi möts pratar vi om hennes förhållande till film och skulptur samt varför det är viktigt att göra ett verk som skildrar mötet med döden.

Vad arbetar du med just nu?
Jag arbetar med ett filmprojekt som jag kallar för ”Dream Triptych”. Filmen behandlar tre återkommande mardrömmar jag hade vid olika åldrar under min uppväxt. De innehåller alla någon form av kontakt med döden. Jag arbetar just nu med den första mardrömmen som jag hade väldigt tidigt. I den drömmen upplevde jag som fyraåring att en röst sa till mig att jag skulle lägga mitt ansikte mot min huvudkudde och andas in tills syret tog slut. Den drömmen var så påtaglig att jag minns den väldigt tydligt fortfarande. Jag gjorde också vad rösten sa åt mig och framkallade själv nära-döden upplevelser. De andra två drömscenerna handlar om mitt möte med en häxa som hemsökte mig i mina drömmar från sju års ålder. De drömmarna var mycket mer obehagliga och innehöll mer rädsla och ångest än min första återkommande dröm. Jag var också äldre då och jag tror att många kommer att tolka in bland annat sexuella referenser i de senare drömsekvenserna.

"Dream Tiptych" 2014 skiss

”Dream Tiptych” 2014
skiss

Är den här filmen direkt baserad på dina egna drömmar och känslor som barn?
Ja, mardrömmarna som skildras är självupplevda. Nu har jag många års distans till drömmarna och har barn själv, vilket gör att jag kan se på de ämnena jag behandlar, som ångest och att närma sig döden, från ett annat perspektiv. Barn har ju dödsångest precis som vuxna och jag tror att många skulle tolka de här händelserna som obehagliga, men jag minns att jag inte kände enbart rädsla när jag drömde. Den första drömmen jag hade upplevde jag istället som väldigt häftig. För mig blev min tillvaro mycket öppnare efter drömmarna. Som att jag kom i kontakt med något större än jag kunde förstå. Konstruerade nära-döden upplevelser är en väldigt speciell och ofta obehaglig form av att närma sig något bortom vårt medvetande. Men det är inte en ny företeelse. Fornegyptiska präster stängde in sig i kistor för att närma sig kvävning och nå den andra sidan.

Varför är det viktigt för dig att göra ett projekt som berör temat döden?
För mig kändes det ganska naturligt att göra det här projektet. Det är något jag planerat att arbeta med länge. På något plan blir det även en bearbetning av de drömmarna som påverkade mig så starkt i min barndom. Jag tror även att det är viktigt att komma ifrån västvärldens totala brist på samtal om döden. Vi värjer oss för att prata om allt som har med den att göra. Döden vi upplever när någon anhörig går bort är kanske det mest påtagliga. Men vi pratar inte heller om alla andra företeelser som ligger nära det ämnet. Idag vågar vi inte prata om det allvarliga och svårbegripliga. Den här filmen är ett försök att närma sig de tankarna.

AAE-studio1

Du arbetar både med skulptur och film. Hur förhåller du dig till dessa medier?
Jag skiljer inte mellan mina olika uttryck och tycker att mina film- och skulpturprojekt ofta hänger samman på många plan. Det digitala och de tillverkade objekten förhöjer varandra. Ett tidigt exempel på det är mitt examensprojekt från Kungliga Konsthögskolan då jag gjorde en skalenlig avgjutning av en skogsstig i latex. Latexgummit påminde väldigt mycket om skinn. Stigen visades tillsammans med videoverket ”Volcano” som skildrar ett bröst som sipprar mjölk under vatten och som för tankarna till en rykande vulkan. Materialiteten i huden från videoverket kopplades ihop med latex-skulpturen. Jag gillar när mina verk kan bilda ett spektrum av olika intryck, från det allra mest fysiska till det rörligas flyktighet.

"Lunatic" 2012 5:41 min, stereo, färg, 16:9, HD med musik av Simon Mullan och Theodore Trottner detalj stillbild

”Lunatic” 2012
5:41 min, stereo, färg, 16:9, HD
med musik av Simon Mullan och Theodore Trottner
detalj stillbild

Skulpturerna har också fått ta plats i flera av dina senaste filmer.
Ja, jag har arbetat med skulpturala inslag i flera av mina filmprojekt. Det gör jag bland annat nu i min kommande film ”Dream Triptych”, men även i mina två tidigare videoverk ”Saturnus” och ”Lunatic”. Min ateljé fungerar just nu som en Hollywoodstudio i miniformat. Jag skulpterar karaktärer och rekvisita, iscensätter och filmar. I ”Lunatic” som jag gjorde 2012 använde jag mig av fotografi, men resultatet blev väldigt skulpturalt. Det är en film som skildrar känslan att stå utanför tiden. Den känslan har tidigare skildrats på en rad olika sätt, i allt från sagor till beskrivningar av psykoser. Man skulle kunna beskriva den som allmänmänsklig och filmen var ett sätt för mig att närma mig den känslan. ”Saturnus” är en film där planeten Saturnus förlorar sina ringar, kollapsar och smälter bort, bokstavligt talat. Materialiteten blir därför väldigt påtaglig. I det verket spelar även ljudet en viktig roll. Till det projektet använde jag mig av ljud från Nasas inspelningar av planeten Saturnus radiosignaler, som jag sedan gjorde beats till.

Hur länge har du arbetat med film?
Till en början målade jag, men tidigt i min utbildning på Mejan gick jag över till experiment med video och skulptur och kombinerade dem, skapade måleriska miljöer betraktaren kunde gå in i, vara i på ett annat sätt. Jag har arbetat med både skulptur och film parallellt under en längre tid.

Du har arbetat med två andra konstnärer i ett av dina tidigare videoverk. Hur ställer du dig till samarbeten?
Den enda gången jag arbetat med andra i mina egna projekt har varit med Theodor Trottner och Simon Mullan som gjorde musiken till videoverket ”Lunatic”. Vi hade ett väldigt bra samarbete och det kanske blir fler framöver. Jag är egentligen van att göra alla mina projekt helt på egen hand och jag trivs väldigt bra med det. I framtiden planerar jag att skapa mer omfattande filmprojekt och då kommer det bli underbart att samarbeta med proffs.

"Volcano" 2008 loop, tyst, färg, 4:3, DV stillbild

”Volcano” 2008
loop, tyst, färg, 4:3, DV
stillbild

Skulle du kalla din konst för feministisk?
Jag är feminist själv men har inte en feministisk agenda med min konst. Ett par av mina tidigare verk, som verket ”Volcano” anspelar på gender-temat. Det gör inte alla mina verk. Mina verk som kan anses vara feministiskt laddade handlar även om det undermedvetna och om mysticism, teman som oftare återkommer i mina projekt. Det är ju ofta fallet med brännheta frågor i tiden, som med feminismen, att de påverkar hur vi läser och ser på ett verk. När jag gjorde ”Volcano”  till exempel så gick den konstnärliga processen ut på ett poetiskt undersökande av ett kroppsligt fenomen och ett samtida landskapsmåleri. Om en ammande kvinna i badet som beter sig som en landskapsmålare betraktas som ett feministiskt statement då är alla fria handlingar som kvinnor gör feministiska. Så tror jag inte att politik fungerar. En rik västerländsk kvinna som kör en dyr bil som hon själv köpt är inte heller en feministisk handling i sig. Däremot kan kanske ett subjekt från en könsstereotyp mainstream-värld se feminism/störigt beteende i båda dem handlingarna. Och det är väl där verk som ”Volcano” blir intressanta. Jag har stor respekt för hårt arbetande feminister som gör skillnad politiskt. Och utan dem skulle en person av mitt kön inte fått utbilda sig till t ex konstnär. Fast vi får ju fortfarande inte vara med i konstnärsklubben som 2014 har ett apartheidsystem mot det kvinnliga könet.

AAE-studio2

Där tänker jag att jag som intervjuar också har ett ansvar att inte utgå från att alla konstnärer som arbetat med gender-temat någon gång anser sig ha en uttalad feministisk agenda.
Ja, jag tror att man som kvinnlig konstnär ofta förväntas bära på den facklan. Det är inte alla som vill göra det genom sin konst, även om många kvinnliga konstnärer som inte vill kalla sin konst feministisk är politiska och feminister. Jag tror att risken kan vara att man genom att försöka placera ett konstnärskap i ett fack riskerar att försimpla konsten i fråga. Verket ”Volcano” var väldigt banbrytande för mig. Det var i arbetet med det verket som jag hittade min konstnärliga röst.

"Dream Tiptych" 2014 skiss

”Dream Tiptych” 2014
skiss

Handlingen i ”Dream Triptych” utspelar sig i drömmen. Vad är ditt förhållande till det undermedvetna?
Jag är intresserad av mycket som rör det undermedvetna. Bland annat tycker jag att det är spännande att undersöka till hur stor del vi tillåts befinna oss i det undermedvetna i det samhälle vi lever i. Personligen upplever jag att jag har befunnit mig nära mitt undermedvetna jämt. Många av mina projekt har vuxit ur den känslan. Samtidigt som vi själva strävar efter att vara närmare det outforskade får vi hela tiden yttre motsatta påvisningar från samhället. Den konflikten tycker jag är intressant. Jag är även intresserad av flyktigheten i det undermedvetna. I min ateljé hänger ett citat av Ingmar Bergman som jag tycker beskriver förhållandet mellan det undermedvetna och filmkonsten på ett vackert sätt: ”Film som dröm, film som musik. Ingen konstart går som filmen förbi vårt dagmedvetande, rakt mot våra känslor, djupt i själens skymningsrum”.

Samtalet mellan Åsa Ersmark och Olga Krzeszowiec Malmsten ägde rum i Stockholm den 4 mars 2014

Text: Olga Krzeszowiec Malmsten
Foto: Åsa Ersmark, Olga Krzeszowiec Malmsten

Namn: Åsa Ersmark
Född: 1981 i Stockholm, SE
Verksam: Stockholm, SE
Utbildning: Master of Fine Arts 2009, Kungliga konsthögskolan i Stockholm
Aktuellt: solopresentation av samtliga videoverk på Microscope Gallery, New York i vår
www.aasaersmark.com
This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.