Ateljébesök hos

Anita Wernström

Det är en solig förmiddag när jag åker till Hökarängen för att träffa Anita Wernström, i en stor och ljus lokal delar hon ateljé med en konstnärskollega. Jag är något sen efter att minst en gång virrat bort mig i förortidyllen. Väl framme står verk i större format längst med väggarna, det är både bilder på konstnären själv och andra kvinnliga gestalter i olika sammanhang och miljöer. Inte sällan arbetar hon med kvinnans roll, både konsthistoriskt och populärkulturellt i sin praktik och jag är här för att höra om hennes tankegångar.

Du gick på Slade i London, kan du berätta hur det kom sig?
Jag gick estetisk linje på gymnasiet så jag visste att jag ville göra något konstnärligt. Efter gymnasiet var vi en grupp tjejer som flyttade till London och jobbade på pub, precis bakom Tate Britain faktiskt. Så småningom bestämde vi oss för att börja göra ordentliga saker. I Evening Standard såg jag en annons att de sökte galleri assistenter på Tate Britain. Jag sökte och fick jobbet. Där var det en helt ny värld som öppnade sig för mig. Det var en rolig blandning av folk och alla höll på med konst, gammal som ung. Då bestämde jag mig för att gå en förberedande kurs, där gick jag deltid medan jag jobbade och kände på vad jag ville göra. Det var traditionellt måleri som lärdes ut och vi fick exempelvis inte lov att blanda färg på duken, ja, så där höll jag på i två år. Sen skulle jag söka mig vidare. Jag ville gå på Chelsea College of Art men kom inte in. Då skaffade jag ateljé och började jobba för att söka med portfolio. Jag sökte till Slade och Goldsmiths, kom in på båda och valde Slade.

AW-studio1

Så intresset för en konstnärlig utbildning väcktes på Tate Britain?
Konstnär har jag velat bli sen jag var liten men det fick mig att våga. Jag visste vad jag ville men inte riktigt hur. Där var det fantastiskt att se att alla gjorde något annat, eller ansåg att de gjorde det. Det jobbade folk som ansåg sig vara filosofer fast de arbetade heltid, de kunde gå runt i sin ensamhet och tänka. Det blev en insikt. Man är inte vad man gör och det finns så många olika sorters utövande.

Tillbaka i Stockholm, hur känner du att utbildningen och tiden i London påverkat din praktik?
Det är svårt att svara på. Dels är mina år i England den tiden då jag blev vuxen och det är nästan som ett eget litet liv. Dels vet jag inte vad skillnaden är eftersom jag inte gått på konsthögskola i Sverige. Men om jag ska generalisera tror jag att man kan göra saker i Sverige som man inte kan i England för att man t.ex. har en postkolonial skuld. I Sverige känns det inte som att man diskuterar samma ämnen, man kommer undan med saker på gott och ont. Men vi anser också att vi är så bra och har ett gott politiskt omdöme, att vi var en del i slavhandeln är inget vi lär oss i skolan. Man kanske är mer medveten och kritisk i England men det finns ju en frihet att inte behöva tänka på vissa saker.

"Niki Goes Riot (Pose 1)" 2014

”Niki Goes Riot (Pose 1)” 2014

Vad är det för ämnen du behandlar i ditt konstnärskap?
Jag tror det handlar om någon slags estetik eller rättare sagt vad jag tycker är vackert. Jag är intresserad av visuella uttryck som blir poetiska när det samspelar med ett känslospann, det kan vara ganska vitt och brett i sitt uttryck. Något jag ständigt återkommer till är kvinnans roll i konsthistorien och hur hon blivit porträtterad i den. Det använder jag mig av och återanvänder om och om igen, samtidigt som jag också använder mig av hur hon porträtteras idag.

Du jobbar i många olika tekniker. Kan du berätta lite om det.
Ja. Kollage, performance och video. Lite måleri. Jag har generellt en hatkärlek till måleri. Min mormor målade och den stora frågan har alltid varit varför inte jag gör det. Jag tycker om att måla och det var ju så konsten presenterades för en som liten med Picasso och Gauguin. Vad hade hänt om andra konstnärer presenterats för en då? Ta Georg Baselitz som säger att det inte finns några bra kvinnliga målare. Det sätter igång känslor och tankar om bra och dåligt måleri, och manligt och kvinnligt måleri.

Eller måleriet överhuvudtaget som en överordnad form av konst.
Ja, precis och där är ju Picasso igen. Jag var nyligen på Tahiti och då genomförde jag ett projekt som jag tänkt på i 10 år, sedan jag hittade en klänning i en second hand butik med både Picassos och Gauguins tryck på. Så jag hittade en klase bananer och en snäcka, och står där i klänningen på paradisön som en kvinnlig konstnär med det här påtagligt manliga och kvinnliga. Det blir nästan banalt och töntigt, men det är ett ohämmat sätt att använda metaforer. Där står i alla fall den kvinnliga konstnären bland palmerna och funderar på varför hon inte blev framgångsrik eller varför det hon gör inte är bra konst.

Det är en feminin estetik du jobbar med.
Ja, så är det men det handlar också mycket om visuell njutning. Om vad som är vackert att hitta på. Om idén att när man tittar på något så blir man berörd. Jag ser något vackert i modetidningar och älskar det glansiga pappret. Mode generellt sett också, men jag vet ju att det finns något fundamentalt problematiskt där. För mig blir det ett sätt att bearbeta det. I kollagen jag gör med bilder från modemagasin där jag suddar bort varumärken och klär kvinnokroppar i täckande guld sker något suggestivt.

"Artist Posters On My Wall" 2014 work in progress

”Artist Posters On My Wall” 2014
work in progress

Du jobbar också med populärkulturella referenser.
Ja, i ”Lay down” jobbade jag med klichéer som finns inom popmusiken så som ”diamonds are forever” eller ”walking on broken glass”. Verket utgår egentligen från en kvinnlig kärlekssorg, så som ett brustet hjärta. Vad jag gjorde var att jag skrev en inre dialog bestående av rader från popmusik, där de där larviga sakerna blir viktiga. Det handlar om fri association och det kollektiva medvetandet, där kommer populärkulturen in. Visst kan man känna sig manipulerad att känna den typen av känslor men jag tycker det är intressant att rida den vågen fullt ut och spela på emotionella strängar.

"Mother of Pearl" 2014 work in progress

”Mother of Pearl” 2014
work in progress

Vad jobbar du på nu?
Jag gjorde en del arbeten när jag var gravid, bland annat en tolkning av Niki de Saint Phalles skulpturer. Projektet kallar jag för ”Konstnärinnans trädgård” och det händer en hel del saker i den trädgården! Tanken var att jag helt enkelt ville bli en av hennes skulpturer. Ofta återkommer jag till saker jag är generad över och hennes verk förstod jag inte alls när jag var yngre, jag avfärdade dem som för stora och för färgglada. Men det är ju inte alls vad det handlar om! Den där känslan av att något är genant eller patetiskt är ingen dålig känsla, tvärtom det är ett väldigt rent uttryck. Det är okonstlat. När jag ser på mina bilder och blir generad då vet jag att jag måste använda just den bilden, där finns något jag inte har kontroll över. Det kändes viktigt att återvända till Saint Phalles kvinnor och jobba med den gravida kroppen som en sådan bubblig volym. Jag blir också en fontän, där jag står och sprutar vatten, i en video. Då kommer vi in på den läckande kvinnan, det trasiga kruset.

AW-studio2

Kan du utveckla den tanken om den läckande kvinnan?
På senare tid har jag tänkt mycket på vad som händer när kvinnan börjar läcka. När det sipprar ut. Så länge något är helt och vackert är det ofarligt och man kan projicera vad som helst på det. Den unga oförstörda kvinnan är något sådant, men så fort det börjar läcka blir hon motbjudande. Ytan krackelerar och vad händer då? Så fort den perfekta ytan inte längre är perfekt blir den väldigt ful. Mer konkret är det ju något otäckt med kvinnligt sekret och menstruation. Det är så mycket med kvinnligheten som är så otroligt provocerande och man kan ju fråga sig varför.

Samtalet mellan Anita Wernström och Eleonora Ånhammar ägde rum i Stockholm den 18 februari 2014

Text: Eleonora Ånhammar
Foto: Anita Wernström,  Eleonora Ånhammar

Namn: Anita Wernström
Född: 1980 i Stockholm, SE
Verksam: Stockholm, SE
Utbildning: Bachelor of Fine Art Media 2008, Slade School of Fine Art i London
Aktuellt: separatutställningen ”Konstnärinnans trädgård” på Sigtuna kulturgård med vernissage den 8 mars 2014
www.anitawernstrom.com
This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.